Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henric Schartau. Af Nathan Söderblom. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5i8
NATHAN SÖDERBLOM
rättfärdiggörelse, lärer att känna farorna, som
vanka på lifsens väg. Phil. 2, 12—13. 1) Detta
är den fröjden, som aposteln menar, då han
säger: åter säger jag: fröjden eder. 2)
Vissheten om rättfärdiggörelsen förekommer, att icke
bäfvandet går till nedslagenhet, och bäfvandet
gör att vissheten om rättfärdiggörelsen icke
förloras genom dess missbrukande till själfsvåld.
2:0,Till den med fröjd blandade bäfvan kommer
en människa, då hon låter den första fröjden
förmå sig till flit i gudaktigheten. Ps. 119, 32.
3:0 Att fröjda sig med bäfvande är ett förökadt
saligt tillstånd. 1) Ty det förutsätter ett förökadt
andeligt ljus. 2) Ty det visar, att människan
hunnit till en förökad andelig styrka, så att hon
kan tala att se farorna utan nedslagenhet.»
Det var hans ideal, —- ej ett lif utan
fröjd.
Sverige har ingen Grundtvig. Hos
oss motsvaras han af tre mäktiga
gestalter, Schartau, Wallin, Geijer — Geijer
större som tänkare och historiker, Wallin
universellare — men ingalunda så folklig
och hjärtlig, så uppfinningsrik — som
psalmdiktare, Schartau mera psykolog.
Men till Grundtvigs profetiska storhet hör
att han i sin person förenade fromhetens
nydanare, psalmdiktaren och den
nationelle uppfostraren. Från Schartau liksom
från Grundtvig daterar sig en ny epok i
folkkyrkans fromhetslif. Hur torr och
prosaisk ter sig icke den lundensiske
predikanten bredvid sin store, yngre
samtida på andra sidan Sundet! Schartaus
styrka låg på ett håll, där Grundtvig
snarast har sin svaghet, i psykologin
och i skarpsinnet. Om båda kan det
sägas, att de framtagit församlingens
undanskymda fäderneärfda rikedom i skrift
och kyrklig bekännelse — Grundtvig för
att hänryckt prisa och besjunga den,
Schartau för att verkställa en ytterst
noggrann inventering och anvisning, hur
den enskilde skall på sig kontrollera det
andliga näringsvärdet och dess inverkan.
Båda hafva dragit fram den tredje
artikeln, men Grundtvig dopet och försam-
lingen, Schartau nåde verkningarna. Hos
den förre lyriken inför den återupptäckta
Guds kyrkas härliga anor och andliga
goda. Hos den senare den inre
dramatiken hos den själ, som på en noga
milstolpad och kartlagd väg föres ur
fördärfvet till de troendes samfund.
Grundtvig samlade plastiskt all visshet, all
outgrundlig rikedom, i dopets
begynnelsehandling och i en ålderdomligt
vördnadsvärd, kort och därför lätthandterlig
formel, apostolikum. Det var skaldens
syntetiska ända och en god del praktisk
fyndighet. Faran låg i dopmagi och den
farligare träldomen under en kortare
formel än träldomen under skriftbokstafven,
som Grundtvig steg för steg nödgats
uppgifva, och nu ville på en genväg
ersätta. Schartau är den förstandsmässige
analytikern. Det stora för honom är
icke att människan i kyrkan omgifves af
kristlig ande, döpes — ja, födes — in
till hemortsrätt i församlingens gamla,
rika slott. Schartau tager dopet
renlärigt med och drar sig, för systemets skull,
icke för så fantastiska konsekvenser som
att, när dopet innebär syndaförlåtelse och
gåfvan af den helige ande, också hos
barnet sätta kallelse och upplysning före
tron! Men dopet och församlingen bli
för honom strängt taget ingen väsentlig
tröst. Vissheten lägges egentligen i den
enskildes själfpröfning. Och änskönt
Schartau känner omöjligheten af att dra
yttre gränser och förmanar att »icke
försöka, af fara att af skrymtare bli
bedragen, göra sambandet med alla sanna
kristna synbart», har han så betonat
åtskiljandet mellan de sannt troende och
världen, mellan rätt och orätt lärare, att
man icke utan orsak anklagat vissa hans
tankar för en viss sekterism. Från en
sådan hindrade honom dock hans egen
erfarenhet såväl som hans väsens starka
lojalitet. Till tjuguårsåldern daterade
Schartau sin egentliga andliga uppväckel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
