Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Henric Schartau. Af Nathan Söderblom. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
522
NATHAN SÖDERBLOM
han svårbeden, utan för människans skull, som
är tviflande. En enda bön i sann tro har med
sig förlåtelse, men såsom en människa efter
begången förseelse alltid är tviflande, så kan
hon behöfva att flere gånger med förnyad bön
angripa sin otro, innan hon kan öfvervinna den,
och innan hon kan hinna därtill, att en enda
gång bedja i tron. Det är således med böner
som mamsell öfvervinner den otron, hvaröfver
mamsell klagar, och som gör, att mamsell icke
(som hon tycker) kan tro Guds löften. Ju oftare
mamsell har dessa Guds löften emellan Gud
och sig i bönen, dess snarare hinner mamsell
därtill, att kunna helt och fullt tro dem.»
Men Schartaus intresse är ej att skildra,
det är praktiskt, han vill normera lifvet.
Han är den praktiske prästen, men
alltid i förbindelse med skolastikern med
sitt kyrkliga system. Han har, enligt
Hammars uttryck, gifvit »en i bästa
mening realistisk framställning af nådens
verk». Vår tid, med sitt sinne för det
empiriska och den uppvaknande
studiehågen för religionens förlopp i själslifvet
och med sitt sinne för den fasta
lagbundenheten i hvad som sker, borde
kunna uppskatta Schartau. »leke en gång
Gud själf, och ännu mindre någon
människa kan göra den människan salig, som
vill ha en annan väg än den utstakade.»
Man måste beundra det mästerskap,
hvarmed Schartau gripit det väsentliga,
och den djupa blicken, som med alla
sina distinktioner dock klarare än någon
annan skolastikers häfdar den organiska
enheten, i det han ändtligen åter i kyrkan
gör klart gällande, att
rättfärdiggörelse-förlåtelse och det nya lifvet äro ett.
Man måste äfven erkänna den storartade
uppfostrande makt, som hans andliga
lagstiftning haft, samtidigt med att man
ser, att Schartaus psykologi är för trång
och skolastisk och har inbjudit till en
för individens egendomlighet
förkväf-vande, metodisk uniformering.
Med betonandet af det psykologiska
följde, att för Schartau en sida af
församlingen fick en särskild vikt, förhål-
landet mellan lärare och åhörare, mellan
själasörjare och andliga hjälpbehöfvande.
Den sidan framträder mer, än känslan
af kyrkan såsom det stora, varma, allom
öppna hemmet. Behofvet af en andligt
erfaren och myndig prästs hjälp kunde
Schartau med sällsynt duglighet fylla.
Han är vår kyrkas förnämste
handläggare och bedömare af samvetsmål.
Bikten blef för honom en viktig prästerlig
funktion. Vi skola ej förgäta, att det
här gällde och gäller ett verkligt
religiöst behof, som lutherdomen med sin
idealitet — Guds barns härliga frihet —
ofta försummat. Det inre och yttre lifvets
fasta reglering, hvarvid en biktfader kan
utfylla hvad som af den enskildes insikt
lämnas ovisst, verkar trygghet. Själf talar
Schartau om »den ädla friheten och
själfständigheten att slippa bero af någon
annan än Gud och sig själf». Det var
hans villkor och många schartauaners efter
honom. Själavården skulle vara en
fostran till själfständighet. Men i systemet
låg något annat. När Schartau rent af
räknar hänvändelsen till en rätt lärare till
den af Gud gifna nådesinrättningen —
»den människa som vet och förstår i hvad
tillstånd hon är till sin egen själ, hon kan
också komma därtill, att hon kan veta och
förstå hvem som är en rätt lärare» — kan
han icke fritagas från andel i det
katoliserande beroende af en rätt lärare, som
utmärker hans riktning. De
schartauanska trogna kunna icke höra en annan
predikant än den de gilla. En
schartau-ansk tjänstflicka reser tvärs igenom
Sverige för att fråga sin biktfader, om hon
skall säga ja till en friare. Men epigonerna
ha som alltid karrikerat. För det
osmakliga afguderiet af »rätte lärare» och för
själarnas olidliga beroende kan mästaren
ej ställas till svars — liksom icke för den
slafviska kopieringen af hans smak och
synkrets och predikosätt — eller af
prästkappornas modell på hans tid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
