Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Gråfälls flykt. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530 SELMA LAGERLÖF
om den saken. Hvar gång han såg
honom, tyckte han, att han aldrig hade
sett något, som var så fult och så illa
hopkommet. Han hade långa, gängliga
ben, som sutto under kroppen som lösa
styltor. Hufvudet var stort och
gammalt och rynkigt, och alltid hängde det
åt ena sidan. Skinnet satt i skrynkor och
veck, som om han hade fått på sig en
päls, som inte var gjord åt honom. Han
såg alltid sorgsen och missmodig ut, men,
besynnerligt nog, reste han sig med stor
hast, hvar gång han såg Kärr utanför
kätten, som om han skulle ha blifvit
glad att se honom.
Älgkalfven blef sämre dag för dag,
växte inte, och till sist orkade han inte
en gång resa sig, när han fick se Kärr.
Hunden sprang då upp i kätten till
honom, och därvid glimtade det till i
den stackarens ögon, som om han hade
fått en stark önskan uppfylld. Sedan
dess brukade Kärr hälsa på älgkalfven
hvar dag och tillbragte hela timmar hos
honom för att slicka hans pels, leka och
rasa med honom och undervisa honom
om något af hvarje, som ett skogsdjur
behöfver ha reda på.
Det var märkvärdigt, att alltsedan
Kärr hade tagit sig för att hoppa in till
älgkalfven, började han att trifvas och
växa. Och sedan han väl hade kommit i
gång, växte han på ett par veckor så,
att han inte rymdes i den lilla kätten,
utan’ måste flyttas ut i en hage. När
han hade gått i hagen ett par månader,
hade han så långa ben, att han kunde
klifva öfver stängslet, när han ville. Då
fick skogvaktaren tillåtelse af
brukspatronen att sätta upp en hög och stor
inhägnad åt honom. Här lefde älgen i
flera år och växte till ett starkt och
ståtligt djur. Kärr höll honom sällskap,
så ofta han kunde, men nu var det inte
af medlidande, utan därför att det hade
uppstått stor vänskap mellan dem båda.
Älgen var alltjämt sorgsen och syntes
vara loj och oföretagsam, men Kärr
förstod konsten att få honom lekfull och
glad.
Gråfäll hade lefvat fem somrar på
skogvaktarbostället, då brukspatronen
fick ett bref från en zoologisk trädgård
i utlandet med förfrågan om den finge
köpa älgen. Brukspatronen tyckte om
förslaget, skogvaktaren blef bedröfvad,
men hade inte makt att säga nej, och
så blef det beslutadt att älgen skulle
säljas. Kärr fick snart reda på hvad
som var i görningen och skyndade till
älgen för att tala om, att det var
meningen att sända bort honom. Hunden
var i största ängslan öfver att mista
honom, men älgen tog saken lugnt och
tycktes hvarken bli glad eller ledsen.
»Tänker du låta föra bort dig utan
motstånd?» frågade Kärr. — »Hvad skulle
det tjäna till att göra motstånd?» sade
Gråfäll. »Jag ville helst stanna, där jag
är, men om jag är såld, måste jag väl
härifrån.» Kärr stod och såg på Gråfäll,
riktigt mätte honom med blickarna. Det
märktes nog, att han inte var fullt
utväxt ännu. Han hade inte så breda horn
och så hög puckel och så strid man som
de färdiga älgtjurarna, men nog hade
han styrka tillräckligt att kämpa för sin
frihet. »Det syns, att han har hållits
fången hela sitt lif», tänkte Kärr, men
sade ingenting.
Kärr vände inte tillbaka till
älggården förrän efter midnatt, då han visste
att Gråfäll var fullsöfd och höll på med
sitt första mål. »Du gör nog rätt,
Gråfäll, som låter föra bort dig», sade Kärr
och tycktes nu vara lugn och nöjd. »Du
kommer att hållas fången i en stor
trädgård och får föra ett sorgfritt lif. Jag
tycker bära, att det är synd, att du måste
ge dig af härifrån utan att ha sett
skogen. Du vet, att dina stamfränder ha
till valspråk, att älgarna äro ett med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
