Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nya svenska berättelser. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
554 JOHN LANDQUIST
hans känslolif, lynne, energiriktning. Några
lefva ju helt för det och ha öfver sina
ansikten ljuset af kristendomens kärlekspoesi,
öfver sina handlingar dess ädla värdighet,
hos andra är det blott en del af deras själ
utan sammanhang med det öfriga, många
slutligen äro de i samvetet och tanken
grunda, hos hvilka det sitter alldeles löst
och som valt sitt yrke för utkomstens skull.
Men ingen undgår helt suggestionen ifrån
tron — hvarför skulle man också besvära sin
tanke med något så svårt och inveckladt som
fritänkeriet? — och som alla andra människor
bli prästerna så småningom alltmer
bergfast öfvertygade om det de predika. I
någon mån få de alla en viss själens
uniform, och säkert är, att särskildt
prästhemmen på grund af sin relativa
öfverensstämmelse i uppfostringsmetoder och
ekonomisk ställning bilda en säregen krets för
sig i samhället. Ämnet är rikt och ganska
ouppbrukadt. Få författare ha haft tillfälle
till hembekantskap därmed. Vi ha
visserligen åtskilliga prästgårdsskildringar, men
af obetydliga förmågor. Dess mer
glädjande är det, att vi få några af en konstnär
och poet med Ullmans intima
människokunskap, säkra öga och uppdrifna flotta
berättarkonst. Ämnet kan ge oss en
särdeles förtrolig bild af utprägladt svenskt
familjelif. Och det är just hvad Ullman gör.
Det är en svensk bok. Och den har
därför mer än några af hans föregående —
med undantag af några dikter —
inneboende rätt och utsikter att tränga in i
nationen.
Ullman har därhän begränsat sin
uppgift att det uteslutande är präster och
prästfamiljer på landet eller i småstäder
han skildrar. Dessa få enklare, mer
typiska drag, medan storstadens präster
genom det mångsidiga och växlande
umgänget bli mer sammansatta, få större
världskännedom och, då vidlyftiga kommunala och
många andra intressen mer eller mindre
lägga beslag på dem, i någon mån förlora
sin traditionellt prästerliga karaktär.
De tre första längre berättelserna i
Ullmans samling äro de tyngst vägande.
»Tidens son» är ett stycke af mycket
intelligent och konsekvent psykologi. Det
finnes öfverhufvud en viss oförvillad,
sorgfälligt afvägande rättfärdighet i Ullmans
blick på människorna. Han har en
samvetsöm realists förkärlek för det medelgoda
och medelstarka och känner väl att
människornas motivations processer alltid äro
sammansatta. Hur frestande och billigt
hade det t. ex. icke här varit att satirisera
en beräknande kyrklig Strebertyp eller för
effektens skull skärpa samvetskonflikten.
Men hur följdriktigt är han icke skildrad
i hela sin utveckling till man, den brunögda,
lifliga men alltid behärskade gossen med sitt
kloka, läraktiga hufvud och sitt svalt goda
hjärta, måttfull i allt, i sin kunskapsglädje som
i planläggandet af sin karriär, i sin
förståndiga själfkänsla och anspråkslöshet, och
hur förstår hans försiktiga och klara själ
att hålla den svåra midten mellan otadlig
redlighet och lycksökeri! En god och rolig
figur är också den gamla konservativa,
snälla och läspande kyrkoherden, som själf
läst upp den välartade gossen och sen med
vemod får upplefva hans dämpade men
bestämda ritschiianism.
Med nästan fysisk åskådlighet tränger
sig också inpå oss den följande berättelsen
om den blåröda, okammade, tankspridt
själf-säkra adjunkten, som godmodigt låter
prästgårdens pojkar under familjens skrattande
instämmande skoja med sig hur mycket
som hälst och i hemlighet tror sig vara en
utkorad psalmdiktare, en ny Wallin, som en
gång, fast »de stackarna» intet ana, skall
stiga fram i glans efter sin kvalfulla
förödmjukelses tid. Men så blir det folk af
honom, sen han blifvit kär i den landtligt
friska barnfröken med det gyllenbruna
håret — en skildring af hur han en blå
morgongryning af en tillfällighet får se
henne ligga i sin jämna och sunda
ungdomssömn äger den Ullmanska lyrikens
mättade färgstämning och styrka. Dråplig
och förbluffande välbekant är i denna
novell i synnerhet de uppsluppna och
oförskämda skolpojkarnas dialog, man hör
tonfallet, ser grimaserna, som åtföljer de
gycklande valparnas repliker.
Men ypperst i hela samlingen är utan
tvifvel »Elin Krämpa». Klarsynt och säker,
varm och fin har Ullman här som
västkustens poet och unga människors psykolog i
förening skapat ett mästerverk, som måste
vinna allas hjärtan. Här lysa alla hans
bästa egenskaper. Gestalterna stå strax
lefvande upp för oss, man vet knappt hur
det går till — det är den goda konstens
kraftfulla direkta grepp. De äga lifvets
helhet af yttre fysiska och af psykiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
