Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nya svenska berättelser. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomligheter, deras hållning och
rörelser, deras öga och ansiktslinjer, deras sätt
att uttrycka sig hör så individuellt, så
slående karaktäristiskt ihop med deras själs
grundtendenser. Jag hänvisar blott till den
käcka, muntra, modiga löjtnant Lars, som
friskar upp det stela schartauanska
hemmet, eller till den trygga, godmodiga,
sinnliga Knut Rosdal med sitt breda ansikte,
sina fuktigt blå och stora ögon. Betagande
vacker är lilla Elin Krämpa själf, hennes
smala drag, hennes djupa blå ögon, hennes
skygga ensamhet, hennes enkla fromhet,
hennes hängifvenhets varma lugna sömn, då
hon får ett bröst att borra in hufvudet vid.
Frisk som hafvets vind, som ljungens bleka
glöd, som en oberörd flickas själ är
skildringen af hennes ensliga vandringar kring
kustlandskapets hedar och berg. Och öfver
hennes kärleksmöten sedan i de höga
skrefviga hafsklipporna vid det entoniga bruset
doftar det vildt af poesi, den är så stark,
att det gör ondt. I en jublande smal
och het stråle från hjärtan, som intet
annat veta, sprutar kärlekens intensivaste
lycka fram inför stort och ensamt tindrande
haf och sol, men utomordentligt sann är
också brytningen till sist, då hennes späda
och fromma kyskhet icke tålte hans starka
sinnlighet. Det enda som frapperar är att
icke slitningar af den orsaken förekommit
redan före tredje lysningsdagen.
En följande berättelse med samma
hufvudpersoner ligger i så fin psykologisk
konsekvens med den omnämnda, att denna
utan den skulle vara oafslutad. Elin Krämpa,
som i likhet med mer än en kvinna älskar
Gud men är bestämd för den mindre
abstrakta erotiken, har bara på ett bref
och ett porträtt, till sina bröders men
icke till människokännarens osägliga
förvåning, förlofvat sig med en missionär
från Afrika och följer nu bort med
honom i det erotiska helgonets klarögda,
hjälplöst hela lidelse.
Jag kan icke ingå på alla de följande
novellerna af växlande art. Mest af
verklighetens gedigenhet äger kanske »På ny
kula». Mycket lustig och nästan genant
trovärdig är »Ämbetsbröder». I allmänhet
förstår Ullman att väl träffa den
prästerliga gestens egenheter och svagheter, och
den kyrkliga fraseologien är återgifven på
ett synnerligen berömvärdt sätt.
Ullmans realism är naken, försåvidt
tingen hos honom träda fram med sina egna
buktiga konturer, utstråla sin egen djupa
färg. Det finns hos honom stycken af
trotsigt obunden och öppen lyrisk skönhet
— en stark skönhet att inandas för friska
hjärtan och lungor. Också den synes som
föremålens egen: bergens, hafvets och
själarnas. Häri ligger också hans begränsning.
Han når icke — eller ännu icke — detta
starkast gripande, som blott tänkandet ger,
detta mystiskt förtrollande, som tillhör det
intensiva subjektiva stämningsljuset, icke
den djupaste realitet, som är den längst
seende drömfantasiens. Allt detta må man hellre
söka hos några andra jämnåriga diktare.
Så hålla sig också dessa berättelser
i det hela på lifvets tryggare mellanplan,
där ju de flestas öden röra sig och kanske
isynnerhet i de jämförelsevis sunda och
lyckliga prästhemmen, tillräckligt
välsituerade, bildade och etiskt odlade för att
undvika nöden och den brutalaste striden
mellan viljorna och tillräckligt fattiga att sporra
till ansträngning och gå fria från större
förhållandens nöjesbegär och laster. Inga
disharmonier visa sig i »Präster» alldeles
utan försoning, och trots konflikterna känna vi
i hvar familj vi föras in i en i grunden frisk
organisk allmänkänsla af familjetreflighet.
Det kan kanske vara värdt att anmärka, att
prästhemmen inte heller äro så universellt
utan erfarenhet om de djupaste slitningarna,
om klyftor som aldrig fyllas, och de strider
mellan maka och man, mellan föräldrar
och barn, som efter lång förblödning till
slut gjort hjärtana stumma och döda för
hvarandra. Så t. ex. kunna just i
prästhem de erotiska striderna flamma upp
starkare och hetare än på de flesta andra
ställen, just därför att lidelserna äro
sundare, syndens tanke gjuter olja på elden,
och inga yttre brytningar våga företagas,
intet ljud tränga utom väggarna. Inte
heller har Ullman berört de särskildt under
en brytningstid som vår nära till hands
liggande metafysiska striderna mellan ung
och gammal, som ännu kunna flamma upp
med någon af reformationstidens hela
våldsamhet. Och ända visar sig naturens
instinktiva föräldrakärlek mäktigare än den
tro som mannen offrat sin styrkas tid att
kämpa för och kvinnan hvar afton bedit i
under de långa årens ljufhet och besvär
från sin ljusaste ungdom till sin vissnaste och
gula ålderdom och som de nu så af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
