Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nya svenska berättelser. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tystnaden som orden se vara fientlig eller död
för det nya släkte de själfva mättat och
fostrat. Men hemmet håller trots allt ihop,
och alltid blir det den yngsta och friskaste
som, när alla åter samlas förbrända,
förströdda af sina lidelser, mödor och
erfarenheter från skilda yrken, människor och
länder, med sitt ystra språk och löje håller
stämningen vid makt och smittar alla som
vänligt och ängsligt undvika de i alla
samtalens horn ända lurande brännbara eller
obehagliga ämnena . . .
Och som en anmärkning, snarare med
anledning af Ullmans bok än riktad mot
den — ty en konstnär har naturligen sin
fullkomliga frihet i urvalet och
begränsningen af sitt ämne — kan ännu tillfogas,
att det finns många andra karaktäristiska
svenska prästtyper än dem han framför.
Det finns t. ex. de gammalsvenska
humanisterna, som af ungdomens långa och djupa
studier lärt sig vördnad för kunskapen och
tanken, det finns de högortodoxa och på
samma gång ur sitt robusta temperament
frihetsälskande, de hemliga filosofiska
fritänkarna, vidare de intriganta och afundsjuka,
de egennyttiga och penningsnåla — för att
nu bära exemplifiera de i prästkretsar
vanligaste karaktärslytena. Det är för en
utomstående ofta oförklarligt, hur en viss typ
lyckas för sig själf förena sina
egendom-ligheter med kyrkans lara och bud — om
icke ur den synpunkten att han, som de
flesta människor när det gäller större
sammanhang, är på andra sidan logiken och,
när han är fylld af det ena, inte tänker på
det andra.
Hugo Öbergs sista bok börjar med en
frisk hedstämning en sommarmorgon på det
daggrika Gottland. Henrik Almer går med
dubbelbössa och jaktväska slående mot
höften öfver de gula fårbetade markerna
med sina krypande enbuskars cirklar och
gröna fläckar och sina gärdesgårdar af flat
sten, några väderkvarnsilhuetter stå mot
himlen, från hafvets blåa strimma blåser
den starka luftens vind, vipor och
snäppor skrika, hans näsborrar darra, hans ögon
lysa af lifslust. Men ack, denna stämnings
styrka och frihet försvinner snart för att
icke återkomma. Läsaren får sedan hela
tiden vistas i en instängd, unken atmosfär
af hjältens inte alltför intelligenta
själfre-flexioner, småborgerligt sentimentala
själf-plågerier och konstlösa privathistorier, man
får en känsla liknande den att komma
in på morgonen i ett rum, där det inte
är riktigt städadt och fönstret inte öppnadt.
Vi få inte kunskap om just något annat
än vår hjältes olustighet och sprit- och
matupprymdhet, hans sexualitet och hans
influensa. Han reflekterar sällan öfver något
annat än sina egna organsensationer, inga
tankar af allmängiltigt intresse, om ej några
lätt enfaldiga och billiga funderingar om
händelsernas mystiska undermening. I
synnerhet ångar den oss litet för nära hjältens
öfverskott på sinnlig kraft, som vi få lika
många försäkringar som bevis på. Jag
må säga jag finner denna bok ganska rå.
Visserligen är ju fru Berna Ring inte heller
alltid så smaklig, t. ex. med sina knappt
citerbara naturvetar-reflexioner öfver
mammutarnas kärleksakt, men nog kunde den
vänliga kvinnan — och läsaren —
förskonats vid sitt besök från gaminflickans
knackningar och Almers hviskning med
henne vid dörren. Allt hade ju räddats,
om satirens skarpa ljuslöje fallit öfver
honom — men nej, vår hjälte är lika
lurfvig, rättfram och sympatisk som alltid.
Han har blott den finkänsliga förnimmelsen
att han ej nu vid kappans aftagande bör
trycka fru Bernas händer.
Hr Almer är en dekadanstyp fast med
enklare förutsättningar och instinkter. I
hans känslolifs hetsiga öfvergångar brinner
visserligen något af ett konstnärsblods
lyrik, men ock en droppe af hysteri. Det
har ju också tydligen enligt bokens titel
varit hr Öbergs mening att skildra en
person kämpande mot ärftlig belastnings sjuka
blod och förstörda nerver. Men hvad man
skulle önskat hos författaren vore mera
köld och afståndstagande. Med grått
allvar refererar han nu blott hr Almers
förnimmelser och grubblerier, ofta otillåtligt
enkla. Almer känner sig t. ex. — ingen
undrar däröfver — rätt upplifvad af en
god supé på Visbyångarens däck
tillsammans med sin nya bekanta, den vackra
frun. Men vid cigarren börjar han förvåna
sig: Här sitter jag, som känt »den stora
förtviflans sår» och konverserar med ett
humör som om jag aldrig haft en sorgedag
i hela mitt lif! Det är bära ett halft år
sedan Olga dog. — »Skulle jag möjligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
