Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nya svenska berättelser. Af John Landquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYA SVENSKA BERÄTTELSER 559
Man kan anmärka både det ena och
det andra mot denna bok. Den saknar
manlig konsistens och plastik. Med en
viss naiv och rörande skönhet äga vissa
skildringar en osannolikhet, som faller för
starkt i ögonen. T. ex. att den lilla
Irme-lin efter nattens flykt klär af sig i
morgonsolen och dansar för sig själf i kärret
drömmande och naken med gullkronan på. För
det första måste den lilla flickan ha varit
trott, olustig, förtviflad efter att snafvande
och skrämd ha sprungit öfver skogar och
och fält hela natten, vidare måste hon
ha känt och betänkt att det är
förskräckligt kallt på morgonen, när dimman ännu
sväfvar, daggen glindrar och den uppgående
solen skiner speglande guldklar på vattnen.
— Lundhs prosa får här stundom ett
flicklikt tycke, verkar som skrifven af en
riktigt ung romantisk kvinna, samma
svärmiskt retoriska upprepningar och konstiga
ordställning, samma spensligt ljufva
drömmeri, samma vilja att framkalla och se
stämning, där saken kanske är rätt mager och
blott en söt omogenhet finner den »poetisk».
Högst egendomligt att detta skall vara det
sjätte arbetet i sin författares produktion.
Hur mycket mognare, konstnärligt klarare
var icke »Ljunghuset»! Där låg det djupa
lifvet, där höjde sig kärleksdriftens mäktiga
bölja. Med hvilken osägligare poesi af
darrande känsla, af frusen glans tindrade
ej dess stjärna öfver människofödandets
smärta och hjälplöshet, öfver hårdhet och
ensamhet, kärlek och död! Hvad är mot
den alla de stjärnor Lundh, en trogen och
fredsam Gud Faders lykttändare, i denna
bok går omkring och tänder, när helst
det börjar bli kväll och skall vara litet
stämning!
Och ända finns det innerst något
underligt gripande i denna lilla vemodiga historia
om enkla och skygga själar. Den är ett
enda poem, inte gestaltadt riktigt, men en
melodi. Skildringen ger ej alltid ens vid
noggrann omläsning en tydlig föreställning.
Det är en töcknig bok, men i detta
töcken irrar ända poesiens ogripbara
trollsken, ila dess flyktiga stjärnskottsfåror.
Karl-Erik Forsslunds sista bok är en
hälsning från ett särskildt landskap i vårt vida
land och en särskild rörelse inom vårt folk.
Det är de blåa bergen, skogshöjdernas
fjärrutsikter, de öde giftiga myrarna, den
nordliga sommarnattens svidande klarhet
och den kyliga daggens doft — det
Dalarna där solen från en hög himmel lyser
så skarpt på de röda husen och de
ljusgröna sluttningarna. Vandringsmännen gå
på skogsstigarna taktfast och muntert,
därför att de ha en urgammal präktig
gånglåt att tralla, och danslåtarna, ringdansarna,
folkvisorna vördas af Forsslund såsom det
närmaste och säkra medlet till
människornas frälsning. Nåja, man har sannerligen
icke valt det sämsta i lifvet, när man gått
in i naturens skola, lärt sig älska dess
brusande stillhet, alla dess skygga och
djärfva, snabba och vaksamma djur. Man
kan ju visserligen tycka Forsslunds
stadsskräck vara alltför utvald i ett land som
vårt, där europén måtte finna själfva den
lilla aristokratiska hufvudstaden ligga långt
uppe i skogen och bland gråa sjöklippor,
staden som de rinnande vattnen ge sin
eviga svalka och sitt efter dygnets timmar
skimrande ljus. Det är naturdyrkarens
förnäma snobisme: han rynkar på näsan åt
bära doften af ett stenhus. Han går i sin
art lika långt som Oscar Wilde gick i
ringaktning för landet. Men det är ända aldrig
öfverflödigt, att man söker öppna våra ögon
och vårt hjärta för naturen — isynnerhet
som största delen af nationen bor midt
i den. Lifvet vid naturen stärker vårt sinne
för de stora grundkänslorna, ger hälsans
jämna andetag, den lugna växlingen mellan
arbete, dröm och hvila. Och däri ligger
enligt Forsslund lyckan. Och mera behöfs icke.
»Skogssagor och djurskizzer» är en sund
och godt menande och i så måtto god liten
bok. Något mästerstycke i konstnärligt
afseende är den visserligen icke — men det
har väl författaren knappast heller afsett.
Naturligen är diktaren icke osynlig, och
djuren äro delvis förtroligt och
underhållande karaktäriserade, t. ex. den stackars
kärleks- och mathungriga räfven, som i
vårvinternattens månsken gör sina lofvar kring
den utlagda fisken med stryknin och
glasbitar i, eller dessa de mest poetiska af alla
fåglar, de svarta ilande tornsvalorna, som
trots farorna föredraga sin ensamma
bergspets framför det trånga lifvet i dalen.
Men författaren öfverskrider stundom den
poetiska antropomorfisationens gräns och
gör djuren alltför påtagligt till symboler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
