Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien. Af Klara Johanson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
562 KLARA JOHANSON
KYRKOHERDEN PER KERNELL.
SAMTIDA MINIATYRMÅLNING. Tillhör
fru Malla Grandinson.
ken i sammandrag, hänryckt lyssnande
efter alla uppenbarelser och trofast
hägnande dem i sitt varma hjärta. Hvem
slösade som hon beundran, hjälp och
tårar 1 Ett mecenatskap i hennes stora stil
träffas icke mera på dessa breddgrader.
Men de vackraste bilderna i samlingen
skulle bli två unga gestalter,
framträdande i den milda och förskönande
hardager, som man ovillkorligt unnar åt de
tidigt hädangångna och endast löftesrika.
Fastän de tillhöra litteraturen på samma
sätt som Törneros, kan den filologiska
och biografiska forskningen lugnt lämna
dem å sido. Deras längesedan
offentliggjorda och nu så tämligen bortglömda
kvarlåtenskap, oafsiktliga själfporträtt för
eftervärlden, sprider just så mycket ljus
som man önskar öfver dessa bägge
hektiska romantiker, som aldrig likt den
äldre sjukdomsbrodern Elgström hunno
upp i den egentliga författarklassen.
Den ene var Ernst Kjellander, som
dog i Italien våren 1835, tjugotvå år
gammal. Hans reskamrat, F. F. Carlsson,
utgaf på 40-talet under titeln »Minnen af
Ernst Kjellander» några dikter, bref och
filosofiska uppsatser. Atterbom påstod
sig aldrig ha lidit någon större -»litterär
smärta» än förlusten af denne »Sveriges
Novalis», af hvilken han hade väntat sig
höga ting i den romantiska
spekulationens sfärer.
En Novalisfigur, fast mera besläktad
med psalmdiktaren än tankedrömmaren,
var ock den andre, som tillhörde ett äldre
Uppsalasläkte.. At erinringar om denne,
Per Ulrik Kernell, skola de följande
raderna ägnas.
# *
I sina nyligen styckvis publicerade
memoarer berättar Malla Silfverstolpe,
att hon strax i början på 1820-talet hörde
mycket talas om »en ung Kernell,
Atterboms kusin, som så särdeles rolig, lustig
och begåfvad med en stor mimisk talang.
Alla voro förtjusta i hans sätt att sjunga
och deklamera Bellmans sånger».* Eget
nog var det först i mars 1821 hon fick
stifta bekantskap med denna
efterlängtade lokalcelebritet, som redan 1815 hade
inskrifves i Östgöta nation.
Landsmannen, släktingen och barndomsvännen
Atterboms tvååriga Europaresa hade
tydligen bidragit att fördröja den
fordrings-löse och tillbakadragne unge mannens
upptagande i den musernas och
gracernas cirkel, till hvilken han genom sina
sällskapstalanger och sitt intagande väsen
var själfskrifven.
Denne rolighetsmakare var en
romantikernas uppföding, hvilken de med triumf
kunde exponerat som sitt
mänskovordna ynglingsideal, en lefvande illustration
till seklets nya, af dem själfva ofta genom
hetsighet eller organisk svaghet
komprometterade insikter om de eviga värdena.
I deras strider och vågstycken hade han
ingen del — han trädde endast helt stilla
och själfklart in ibland dem som i sin
andliga familjekrets. Hans studium var
deras heliga böcker, de tyska skalderna
* Nordisk Tidskrift, haft. 8, 1905.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
