Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Den romantiske studenten. Randteckningar till litteraturhistorien. Af Klara Johanson. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
KLARA JOHANSON
åtskilliga inblickar i slutkapitlet af
Ker-nells krönika.
Plåtens intresse för den nye
kamraten var helt enkelt ett lingvistiskt och
litterärt. Han odlade honom från de
första dagarna i tydligt syfte att lägga
ännu ett språk och en litteratur till de
många han förut tillägnat sig. En liten
försmak hade han redan — vännen
Ruckert hade berättat honom åtskilligt
om sin Rombekantskap Atterbom och
skänkt honom en »Poetisk kalender»,
som han pä grundval af sina insikter i
danskan väl hjälpligt kunde studera. Eget nog
hade Kernell inte en enda svensk bok i
sin packning utom »ett sammandrag af
Svedenborgs system». Men genast första
kvällen började han ur minnet uppteckna
svenska dikter åt den lärgirige Platen,
bl. a. Svanhvits sång, talöfningar
försöktes och poesi rekvirerades från Uppsala.
Vid en gemensam påhälsning i Nurnberg
får Kernell betyg på att »ha medfört
mycken kärlek till konsten från Italien»,
som Platen ännu hade osedt.
På återvägen från Ems rastade
Kernell i Ansbach, där Platen tillfälligt
befann sig i sitt föräldrahem, och
råkade då gaseldiktaren i en sällsynt
lycklig stund. Den slumrande
dramatikern i honom hade nämligen vaknat
fullsöfd och rask, och på fem dagar hade
han sammanskrifvit sin glada och
graciösa verskomedi »Der gläserne
Pan-toffel». Den måste genast läsas för
vännen, och »han var alldeles hänförd»,
berättar skalden, »och föll mig om
halsen, så flegmatisk han annars är*.
I den kursiverade satsen döljer sig
förklaringen på det för en intim kännare
af Platen — och det blir hvar och en
som ordentligt läser hans dagböcker —
påfallande faktum, att han icke i denne
blondlockige, renhjärtade och poetiskt
besjälade yngling igenkände
inkarnationen af det ideal, som han sin lefnad ige-
nom svärmade efter. Den nordiska
stelheten kylde honom, liksom å andra sidan
svensken tycks ha skrämts af hans egen
oroliga glöd — »utrustad med en fantasi
utan gränser», skrifver Kernell om Platen.
»Men han är i beständig låga, brinner
och bränner». . .
Emellertid, för tillfället var den
ärehung-rige skalden hjärtligt belåten med sin svale
kamrat och antecknade med emfas: »En
svensk var det alltså, som först erkände
mig». Beundrarkretsen skulle med
snaraste utvidgas, och något senare var ett
aftonsällskap på tjugo personer samladt
hos Schellings för att höra verket
föredragas med den rytmstränge diktarens
sjungande tonfall. Platen nämner
liksom betydelsefullt, att han satt bredvid
Kernell, hvilket nog var menadt som ett
slags hedersbetygelse åt denne. Det blef
en glänsande debut. Schubert vädrade
en ny Shakespeare, en af damerna
anmärkte sirligt, att pjesen förenade
engelsk kvickhet med spansk eld, och
Schelling utbragte ett lefve. »En förträfflig
dramatisk dikt», dömer Kernell på sitt
lugna vis.
Schellingskulten var kanske det
starkaste bandet mellan de bägge omaka
vännerna. I filosofens af dyrkande
lärjungar fyllda hörsal genombäfvades de
af samma lycksaliga andakt — Platen
har uttryckt den i majestätiska sonetter
och Kernell stämmer upp prosahymner:
»Hänryckande är hans föredragningssätt;
man tror sig höra en siare, som förtäljer
och löser urtidens gåtor för det
närvarande släktet — eller en odödlig, som
genomlefvat århundradena och sett och
hört alla deras skiften––––––på
samma gång improviserande skald och
djupsinnig filosof. Allt tyckes nu ligga klart
för honom. Han forskar ej längre efter
vägen till sanningens tempel; Hon har
upplåtit det för honom». . . Filosofins
historiker orda icke i denna stil om den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
