Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rymlingen. En studenthistoria. Af Gustaf Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 GUSTAF ULLMAN
försäkrade Jeppson med hemlighetsfull
belåtenhet.
— Ah, du var treflig och bra —
afbröt Stening.
— Ja, det tycker ni! Men hvad ställde
jag till? — Skandal?
— Skandal! Pytt! Det kan du inte,
— skrek småländingen.
— Nej, det vill större krafter till —
sade skåningen.
— Hvad gjorde jag då? — kved
Salmson.
— Så godt du kunde — medgaf
Jeppson lugnt. — Du skålade med
profeter och ett par af dina gamla lärare,
sen dröp du under bordet. Så blef du
utfockad och klef in igen en annan väg.
— Hvilka konststycken! — skrattade
offret hysteriskt.
— Må vara! Till sist bars du ut
och höll dig snäll, tills framför
domkyrkan. Där slet du dig lös och hädade
templet. Då kom polisen —
— Jaha! — jublade Stening,
sprattlande af tjufpojksglädje vid minnet — .
ja, två stora »grisar» kom stöflande med
långa steg.
— Nå, nå? — utbrast Salmson
ångestfull.
— Då fick vi hjälp af ett par äldre
studenter, och du fördes högtidligt hem
och lades på lit de parade.
Den hemburne suckade. Kamraterna
smålogo mildt.
— Stig upp nu, för tusan!
— Ja, om jag kan.
— Jo, så ska’ vi frukostera.
— Frukost —!
Salmsons min förrådde raka
motsatsen till aptit. Men sakta, oändligt
varsamt, stödde han sig på armbågarna,
reste kvidande öfverkroppen och satte
sig upp i sängen. De två gästerna följde
försöket med lifligt intresse. Men inom
en minut föll han, krithvit, tillbaka mot
kudden.
— Jag orkar — inte — än.
Vännerna gapskrattade. Midt
under utbrottet af deras förtjusning
knackade det på dörren, och en tredje
besökande steg in.
Det var en lång och kraftigt byggd
men rätt mager ung man, med mössan
nerdragen öfver ett par allvarliga, mörkt
gråblå ögon, som lyste upp det buttra,
brunbleka ansiktet. En viss förnäm
anspråkslöshet präglade företeelsen.
— Hej på dig, Walter! — ropade
Jeppson mot honom.
— Nu kommer du lagom. Salmson
håller på att stiga upp!
— Och lider förfärliga kval —
till-lade offret mödosamt.
— Jag kan se det — svarade den
nykommne torrt. Han var de tre
andras jämnåriga och studentkamrat,
bruks-ägarson från sydskånska slättbygden,
säflig och trygg, flitig och nykter, klart
kritisk mot sig själf och andra. Han
skulle snart lämna universitetet för att
bli ingeniör; lifvet där passade honom
föga, och han älskade det än mindre. —
Salmson och han höllo mycket af
hvarandra men fingo sällan vara i fred
tillsamman.
— Upp nu, Salmson! — manade
Jeppson.
— Jag kan ju inte.
— Det är ju löjligt. Du mår
mycket bättre af att gå upp.
— Ah — nej! — inföll Walter, som
stillsamt betraktat den kvidande vännen
— det är nog bättre, att han klär af
sig riktigt och sofver ut en stund till.
Detta myndigt kloka uttalande dref
de två muntergökarna på flykten.
Salmson klädde af sig och krop till sängs.
Hela eftermiddagen, som ångade af
vårfuktig ljumhet, hade Salmson vand-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
