Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Rudyard Kipling. En utvecklingslinje. Af August Brunius. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RUDYARD KIPLING
6oj
vi filade af deras bojor och vi slungade
dem till hajen — vi slungade dem till
fiskarna, men så raskt gick galären, att vi
endast hade tid att afundas dem, ty sörja
våra döda kunde vi icke.) Men denna dikt
mynnar ända icke ut i bittert hån eller ett
klagoskri utan i en innerlig tacksägelse:
God be thanked — whate’er comes after,
I have lived and toiled wilh men!
Det är denna tanke, denna syn på
ar-betslifvet som går igenom några af de bästa
novellerna i »Plain tales», »Soldiers three»,
den friska sjölifsskiidringen »Captains
Coura-geous», till och med den humoristiska sagan
»How the Camel got his hump» i
»Just-So stories», men «framför allt samlingen
»The days work». De skulle berättiga
honom till hederstiteln »Arbetets sångare».
Det var han redan, innan han blef
»Imperialismens skald».
Baksidan af detta upphöjande af »dagens
arbete» bildar Kiplings gränslösa förakt för
den tunna genomsnittsmänniskan, som mera
vegeterar än lefver, som existerar
naivt-fräckt utan pliktkänsla och afsikter. Den
overksamme, den af andras tankar fyllde
och på sin höjd af andras arbete
intresserade dagdrifvaren, det solida dumhufvudet
— »den mest olycksbringande, den
farligaste varelse på denna jord», för att tala
med Carlyle — har han från början följt
med sardoniskt löje. Typens mest lysande
kristallisering är »Tomlinson», det enkla,
bleka, ofärgade människokräket, som skulle
taga sin gifna plats bland litteraturens
klassiska typer, om han icke vore mycket
beroende af Ibsen. Det synes mig
uppenbart, att Tomlinson är ganska nära släkt
med både Hjalmar Ekdahl och Peer Gynt.
Otvifvelaktigt har Kipling, då han skref
Tomlinson, haft direkt eller indirekt
kännedom om »Peer Gynt»; man kan annars icke
förklara både öfverensstämmelsen i
tankegång och somliga fraser vid Peer Gynts
och Tomlinsons underhandlingar med vissa
makthafvande om sin slutliga
destinationsort. Man minns scenerna med
»Knappe-stöberen» och »Den magre»; de ha sin
motsvarighet i Tomlinsons fåfänga försök
att slinka in i himmel eller helvetet.* Båda
* Som en kuriositet kan antecknas, att Ibsen
i sin tur otvifvelaktigt påverkats af J. L. Heibergs
»En Sjæl efter Döden». Förfrs uppmärksamhet har
fästs därpå "af red. C. J. Engström.
RUDYARD KIPLING. KARRIKATYR AF
JOSEPH SIMPSON.
de obestämda herrarna få snart klart för
sig, att »der kræves både kraft og älvor
til en synd» eller som djäfvulen säger till
Tomlinson: »Beflita dig nu om verklig
synd, innan vi råkas härnäst!» Båda ha
ett grufligt besvär att leta reda på något
verkligt ondt de gjort. Men den lustigaste
likheten finns i djäfvulens och »Den magres»
harmsna utrop, då resultatet icke motsvarar
förväntningarna. Hos Ibsen heter det:
Hvad er dette her for en halvvejssnak
med respekt at sige? Hvem, mener De, gider
ödsle det dyre brændsel, i tider
som disse, på sådant stemningslöst rak?
Till Tomlinson säger djäfvulen:
»Tror ni att jag slösar mitt dyra kol för att sveda
en hjärnsjuk tok!
För drumligt prat och för fånigt skämt jag aldrig
gjort mig besvär,
och för den skull ej väcker jag herrarne upp, som.
sofva på halstret där.»*
Det verkar onekligen kuriöst att
sammanställa Ibsen och Kipling; men de ha
dock sina beröringspunkter, framför allt i
hatet mot den skrala civilisationsprodukten,
som inte ens kan »synda med kläm.» Kip-
* Hugo Gyllanders öfversättning. Ord och
Bild 1896, sid. 507.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
