Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Spanska teaterförhållanden. Af Adolf Hillman. Med 10 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6l2
ADOLF HILLMAN
ROSARIO PINO.
innehåll är också fritt från all obscenitet
så att alla kunna besöka dessa matinéer.
Den teater, där genero chico odlas
par préférence, är Apolo i centrum af
Madrid mellan Puerta del Sol och Retiro,
Öppnad 1874, en fullt modern byggnad,
elegant och komfortabel. Där ges nästan
uteslutande zarzueläs, enaktsstycken
afdelade i tre tablåer, . som räcka tre kvarts
timme. Teatern förfogar öfver en utmärkt
orkester på fyrtio man och äfven några
goda sångerskor, hvaremot den manliga
uppsättningen är underlägsen. Under det
att libretterna äro af ringa värde, är
musiken liflig, rytmisk och mycket populär, så
att den sjunges på alla gator. Handlingen
utspelas alltid inom de lägre lagren, och
scenen är förlagd till krogen, gatan eller
stranden af Manzanares, där linne tvättas.
Körer af tjugutal kvinnor, klädda som
tvätter-skor, omväxla med defiléer af chulas med
näsan dold i schalen. De äro osminkade
arbeterskor, som tyckas komma direkt från
sitt arbete i fabriken, alldeles som man ser
dem ute i lifvet.
För främlingen verkar det något
tröttsamt att en hel afton se allt Madrids slödder
skrika, gräla och slåss med långa knifvar
[navajas), men under en timme går det, och
såsom studium af seder och bruk saknar
det ingalunda intresse. För Madridbor är
emellertid dragningskraften stor, och samma
publik ses 20 å 30 gånger på en zarzuela,
som är på modet. När ett verkligt drama
eller den bästa komedi med Guerrero eller
Mario på sin höjd går tjugu gånger, ger
en zarzuela — exempelvis La marcha de
Cadiz — ända till 300 fulla hus.
Sön-och högtidsdagar ges ofta tre
representationer för fullsatt salong.
Musiken kan icke frånkännas en viss
charme, och kompositörerna Chapi, Breton,
Valverde, Nieto, Caballero, Chueca och
Rubio äro genom ursprunglig friskhet,
nationell färg och understundom flytande
melodi verkligt framstående i sin genre.
Med Apolo-teatern täflar framgångsrikt
Teatro de la Zarzuela, som öppnades
redan 1856. Där finnes mera konstnärlig
smak i val af pjeser, bättre dekorationer,
mera rikedom och trohet i kostymer, större
skicklighet i mise-en-scéne. Förtjänsten
däraf tillhör Julian Romea, författare,
musiker, aktör, regissör, en konstnär ända ut
i fingerspetsarna. Han är författare till El
Padrino del Néné, som gick 200 gånger
i rad och som hela Madrid skulle se. Denna
zarzuela, som är helt lokal, oöfversättlig
och icke skulle förstås i något annat land,
slutar med en tjurfäktning i full gång.
Ett annat repertoarstycke på denna
teater är La böda de Luis Alonso, en med
artistisk smak utförd, trogen skildring af
andalusiska seder och bruk från 1800-talets
början. Teaterns premiére chanteuse är
se-nora Arana.
Lara-teatern är en liten kokett teater
med en något sötsliskig repertoar, pjeser
som förefalla att vara skrifna för ett
fyrtiotal år sedan. Men den är mycket omtyckt
och har en öfvervägande borgerlig, mest
kvinnlig publik, bland hvilken äfven någon
gång infantinnorna kunna synas. En moder
kan tryggt föra hit sin dotter utan att på
minsta sätt riskera något anstötligt. Det
skulle väcka den djupaste indignation, om
en aktör kysste en aktris på öppen scen,
men korstecknet brukas och missbrukas
ständigt och Jesiis ropas vid alla tillfällen,
där det i andra katolska länder skulle
anses som vanhelgande. Man ser här, hur
djupa märken det religiösa skrymteriet satt
i Spanien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
