Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare diktböcker. Af Erik Hedén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NYARE DIKTBÖCKER
615
till fäderna (»Det förgångna») och till
hembygden (»Träslottet»). Som svensk
rusthållare tycker han om gammaldags krigare
— märk hur trygg den modige militären
trots alla stormade jungfruburar går mot
»Yttersta domen» i Fridolins lustgård —
och rider alltjämt (se »Hästkarlar») sitt
landtliga hingstföl lika gärna om än ej lika
säkert som vinghästen. Han är
bondedemokrat med en sådans förakt för det nutida
kungadömet — i »Yttersta domen» blef
ingen så obarmhärtigt förnedrad som
konungen ’— och med en sådans ovilja att
omsätta denna opraktiska känsla i annat än
ord. När han »I Jupiters stund» på ett sätt
som gaf genklang i hela landet sjöng om
den svenske kungen af folkets val och
kraftens nåde, skyndade han att — medels
orden: {Fjärran tid) — tillfoga en höflig
begäran att ej bli tagen på allvar.
Men så bofast Fridolin är, sin beundran
för de glada »löskerkarlarne» kan han ej
glömma och lika litet det starka
sinnesbegär, hvilket hos honom aldrig klingar
groft, ehuru han i en enda dikt som »Den
blodiga sotarn» röjer mera vildhet än alla
de skaldeynglingar, som med svett och
möda synda på beting, i hela sitt lif kunna
åstadkomma. Därtill har han i »Häxorna»
nalkats ett område, som väl länge varit
hans, men som han ej beträdt förr än nu.
Hans kärleksskildring har hittills i all sin
skönhet varit enkel, och kvinnan själf har
genomgående fått stå tillbaka för mannens
dröm om henne. »Häxorna» åter börjar
han med en suggestiv målning af kvinnans
dolda kärlekstrånad och af frestaren som
begagnar sig däraf (något liknande klingar
äfven ur »Nattyxne»); längre fram ändrar
skildringen omärkligt karaktär: häxan blir
smäktande och blek och frestaren den
vetande drömmare, som lärt sig och henne
alltings intighet och om gör Edén till
likgiltighetens öken.
Fridolin har kvar blandningen af trygg
glädje och gammaltestamentlig botstränghet
(»Epistel till Sabbacus»). När han i
»Värdshuset» ger luft åt sitt gamla festlynne,
infogar han samvetsgrant en lämplig och
tidsenlig nykterhetspredikan. Djupt och
ofta ljuder som hittills vemodets sträng,
här icke vemodigare än förr, tvärtom
kanske manligare, men med en omisskännlig
färgning af ökadt allvar. Bakom det
härdade lifsmodet i »Höstskog» och »Vinter-
hälsning» skymtar, fast lugn och fjärran,
dödstanken i »Träslottets» slut och i »Ur
årets sagor», en motbild till »Yttersta
domen», mindre stort lagd men nästan
personligare.
I fråga om formen är ännu mindre
ändradt. Karlfeldts språk- och
stämningsskala rör sig alltjämt efter den linje, som
dragits af landtmannaskaldens själffödda
natursinne och ytterligare bestämts af
karaktärsdragen: manlig, gammalmodig och
något lärd. Längst åt skalans ena
ändpunkt, den känsligt melodiska, stå dikter
som »I passionsveckan», där diktaren
använder endast få ord som tillhöra honom
ensam, ehuru sammanställningar som vårår
och hogstämdt ensam genast röja hans art.
Till denna klass höra också
tillfällighetsdikterna och dikten »Lugnet», där
Karlfeldt en gång, för en ridderlig hyllnings
skull, skrifvit litterär poesi.
Mest hans egna äro dock de stycken,
där han just på sina landtliga, i en annans
mun opoetiska ord bygger versens välklang
och stämningsrenhet. Så i den vekare
arten »Det förgångna»:
Det susar fram på tjäderns dun
i björkskog ung och knoppningsbrun,
vinkar där vårfruvädren
vagga i videfjun.
I en ståtligare tongång åter i »En jaktsyn»,
där äfven lärdomsorden i sin landtliga
roc-cocoform öka målningens glans och
klangen i stroferna.
I åter andra stycken stå de poetiska och
de burleska dragen som motsättningar sida
vid sida. Dalmålningarne, hvilkas egenart låg
just däri, gå igen i »Träslottet», och i
dikten »I Lissabon där dansa de» spelar
Portugal samma roli som Italien i »Sång till
säckpipa» [Fridolins lustgård) — den
landtlige svärm ären drömmer om Söderns
glädje och härlighet, Norden och han själf
bli stela och löjliga vid tanken därpå, men
dansens fröjd och »maj i Munga» kasta
diktens glans öfver det också:
Från buktig stång med höstligt bang
en väderhane gal,
men flickan ler i Pillmans fång
som maj i Munga dal.
En dylik sammanställning vore omöjlig,
om ej alla orden, äfven de burleska, vore
så fyllda af färg och tonade så högt. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
