- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
616

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare diktböcker. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6i6 ERIK HEDÉN

de rent humoristiska sängarna är det på
samma sätt, men så sakna de heller aldrig
innehållets allvar. Den klangeffekternas
humor, som Karlfeldt bjuder i »Hästkarlar»,
är ett fullständigt rekord, fastän han har
inhemska föregångare ej blott i Fröding
utan äfven i C. F. Dahlgren, och när han
i »Värdshuset» tillgriper den välkända
ar-kaiserande bondhumorn, får äfven den af
klangfullheten sitt säregna ljud. Dock kan
ej nekas att detta gammaldags ordprål
stundom tröttar, såsom i den skäligen ledsamma
»Lotus» eller, ideligen inkastadt i en
melodisk dikt, stor stämningen, såsom t. o. m.
i »Nattyxne».

Karlfeldts vers är sång, icke vare sig
eldfullt tal eller något slags
instrumentmusik. Den förenar i sin taktfasthet
värdighet och muntert lynne, är i sin
klangskönhet på en gång fyllig och lättflytande. Ett
af hans älsklingsversslag börjar raden med
en daktyl och fortsätter med trokeer (»Ur
årets sagor», »Augustihymn» m. fl.): den
trestafviga versfoten ger rytmen flykt, de
tvåstafviga skydda taktens fasthet. Vår
nyaste vers slites mellan dyrkan af orimmet
och kärlek till talrika, långa och märgfullt
klingande rim. Karlfeldt hör hel och
hållen till det senare, klangrika lägret.

Som sagdt: någon utveckling utöfver
tidigare ståndpunkter bjuder Flora och
Pomona endast undantagsvis. Men den ger
ett nytt fång Karlfeldtsdikter, hvilka vittna
om allt annat än svag lifskraft, och några
af dem, främst »Det förgångna», äga en
skönhet, som endast få af de allra bästa i
föregående samlingar uppnå eller öfverträffa.
Äfven de tillfällighetsstycken, som afsluta
samlingen, och hvilkas upptagande i
densamma klandrats, äro vackra nog att.
försvara sin plats. Särskildt dikten till
Uppsala studenter vid sekelskiftet är säkert
hvar och en som hörde den glad att finna
räddad från stundens förgänglighet.

Svenska allmänheten har på sistone
upptäckt, att Ola Hansson finns till; ja t. o.
m., i motsats mot förra gången man visste
af hans tillvaro, som föremål för annat än
hån och beskärmelser. Upptäckten har
blifvit allmänt bekant strax före Nya
visors utkommande, och kritiken, som på en
gång måste följa med sin tid och vidhålla

sin näsrynkning mot böckerna från Ola
Hanssons omoderna period, har måst
förklara den sista boken som ett mästerverk
i jämförelse med de närmast föregående.
I verkligheten har Nya visor, vare sig
det gäller polemik eller oändlighetsmystik
eller ren skönhet, mindre kraftiga anslag
än Det förlofvade landet. Men den är
lugnare och jämnare, man känner här bättre
igen den Ola Hansson man nu lärt att buga
sig för, Notturnos skald — Ung Ofegs
diktare hvilar fortfarande i skymning.

Den nya samlingens första sång gäller
fosterlandet, dess första diktgrupp Skåne.
Det är ett tidsdrag att två så grundskilda
diktarpersoner som Karlfeldt och Ola
Hansson ha hembygds- och hemkänslan till sin
sångs källa. Men medan Karlfeldt
medvetet, med en bestämd känsla af att det
behöfs, söker stärka bandet med den
hembygd, hvilken med glädje hälsar honom
som sin son, hänger Ola Hansson, den
förskjutne, vare sig han vill eller icke, fast
vid sitt hemlands mark och sin faders gård.
Man har i hans sång vida mer än i
Karlfeldts intryck af verkliga minnen som dess
grund.

För Ola Hansson är bondgårdslifvet
alltjämt helt natur, fast han ej söker lefva
det, ja själfva naturens öden äro hans.
Växlingarne i luften och ljuset afsätta sig
i hans själ och bestämma dess lif lika
afgörande som de bestämma sädens eller
blommornas. Ljuset från stugan är hopp
i mörkret, skymningen innebär bokslutet
af hvad lifvet och hemlandet gett honom
[Skåne I), i nattvinden hör han [Skåne IV)
de dödas jämmer och »evighetens klagan».
Soldagern öfver slätt och sjö, sommarsuset
i skogen — Ola Hansson är hemma både
på slättens friaste vidd och i ängden där
Syd-Skånes slätt och Nord-Skånes skog
mötas kring Ringsjön — bli för honom
mer själffallet än för någon annan skald
lyckan, drömmen om ett för alla lyckligt
lif, vittnet om tillvarons värde, om
allnaturens rikedom:

I hemlandets bokskog jag drömde

en sommardag,

att lifvet gaf alla lycka

och fullt öfver Iag.

I fjärran blånade Ringsjön

i middagsstund,

och skogen stod varm och stilla

i högsommarblund.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0670.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free