- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextonde årgången. 1907 /
620

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Nyare diktböcker. Af Erik Hedén

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

620 ERIK HEDÉN

lind. De ha emellertid ej stämt
synnerligen väl till det omramade. Norlind har
mera filosofisk konstnärsfantasi, mera
plastiskt synsinne än någon af diktarne, och
hans teckningar få däraf en kantig
linje-skärpa, en stämning af sökande grubbel,
som dessa sakna. I den lilla bok Dikter
han i vår utgifvit har han fått utstyra sig
själf — men ej heller den bjuder något
värdigt underlag för hans konst, som här
öfverflödar af dekorativ rikedom.

Bildkonsten har, säger Norlind i sina
samtidigt utgifna Intermezzon och
båga-teller* ej gifvit honom nog. Han har
tydligen behöft ordets konst för att få tala rent ut,
ty detta — hvilket vanligen är motsatsen mot
att tala vackert — är det enda nya
diktningen gett honom. Eljes är hans dikters
rymd lika trång som hans bildalstrings
är omfattande. Hans tanke rör sig blott
om det ena, lifvet och döden, och det som
därmed närmast sammanhänger, människans
ställning till människan. Allvar är
grundtonen, icke hopplös sorg, tvärtom, med
få undantag vittna dikterna om en vilja,
som under kamp med förintelsen lärt sig
älska lifvet och lärt sig känna olyckans
glädje lika väl som lyckans sorgfölje. Men
hans dikt är bunden vid grubblet; den får
aldrig klinga ut.

Redan versformen, rytmens byggnad,
rimflätningen är ensartad och tonfallet,
stämningen ännu mer. Den har blott två,
hvarandra närliggande hufvudskiftningar,
den vemodigt enkla visan och den korta
tankedikten. Ordvalet, rent och sofradt, är
likaledes inskränkt, där saknas ej blott nya
eller nytt klingande uttryck utan äfven alla
i vanlig mening poetiska ord, all färgglans
och bildprakt. Den störste fantasimålare
Skåne födt förvisar fantasien lika oblidkeligt
från sin dikt som den falska försköningen.

Man har icke rätt att förneka så
känslo-äkta, så formellt flärdlösa skapelser som
dessa namnet poesi. Men det vore bäst
för diktaren, om man sluppe värdesätta dem
som diktverk, ty som sådana stå de icke
högt. De måste ses som blott personliga
bikter. Deras värde ligger däri att de röja
djupet af den allvarsbakgrund, mot hvilken
konstnären Norlinds fantasivärld aftecknar
sig i sin hemliga, starka glans.

_____ *

* Se sid.

Om innehållet mera lämpade sig, borde
Sven Lidman, läsas i skolorna såsom ett
klassiskt exempel, att poetiska effekter ej
skapa poesi.

Han har i Imperia> vare sig det gäller
ämnen eller karaktärer eller språk, samlat
allt hemskt och vildt och grant och
klingande, som goda källor och en fast vilja till
det tusandjäfla låtit honom upptäcka. Den
frankiske läkaren, hjälten i den första af
bokens tre versdramer, mördar på
sultanens befallning en tronkräfvare, samtidigt
som denne låter mörda sultanen, hvadan
läkaren själf blir mördad i stället för
belönad. Imperia är en kurtisan, som
förfört hela Rom och afsiktligt nedsmittat alla
förförda; slutet blir tre mord på kända
och otaliga på okända personer. Ättlingar
skildrar hur en högadlig ätts förfall
utlöper i brodermord och ena dotterns
förförelse. Därtill upprullar författaren under
dramernas gång en mängd enstaka bilder
af pina, ruckel och allsköns ondska och
kulminerar en passant med att låta en
kvinna piskas ihjäl, därför att en poet
skrifvit en — ästetiskt onekligen straffvärd —
dikt till henne.

Mein Liebchen, was willst du mehr?
Det bästa är dock att man hela tiden tar
alltsammans med sublimt lugn. Boken
lämpar sig briljant som sällskap vid
middagssiestan. Man motser slutet med en
viss spänning, ty intrigen och upplösningen
äro alis icke illa tänkta, fast dåligt utförda,
och man ser personerna falla, som vore de
tennsoldater. Hr Lidman undanber sig i
prologen blaserad ungdom som åskådare.
Det är något förvånande, ty smaken för
det raffineradt ohyggliga brukar ju vara
ett hufvudkännemärke på blaserthet. Men
han har rätt; hans frossande i helvetiska
effekter är ungdomligt fritt från skepsis och
erinrar närmast om den stora stund i
gossens lif, då han första gången säger fan.

Karaktärsteckningen har flera uppslag,
som i en diktares hand kunnat bli något
stort. Men förena dem i en gestalt, som
lefver och griper, har Lidman ej mäktat.
Han har funnit det både enklare och mer
imponerande att låta sina personer ideligen
berömma hvarandra, i nödfall äfven sig
själfva. Det klingar också ur dylika ställen
något kändt, något af verklig öfvertygelse.

Språket rymmer mängder af starka och
ståtliga ord, af djärfva bilder och skakan-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:49:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1907/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free