Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om stil. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM STIL
64I
verkannor på bordet midt inför en
otacksam värld. Det är en tid för tuktare
och tuktade, för fogdar och tredskande,
för fejder, frigörelse och strafftal.
Språket är ett öfvervuxet ödehemman, där
praktiskt folk åter sätter plogen i jorden,
stilen rättfram och duktig. Men är det
senare inte i allmänhet betecknande för
en primitiv stil, och få vi däraf dra den
slutsatsen, att den svenska stilens
grunddrag är realism? Att i rättan stund inte
väja för det drastiska är dock inte
alldeles det samma, och det har funnits
många humorister. Däremot kan det
frågas, om vi någonsin haft en realist,
i strängare mening, och om inte ett
fantastiskt drag merendels framskymtat som
ett arf från landtgården, där tomtar,
spöken och skogsrån ingingo i barndomens
föreställningar. Detta var knappast
något som kunde påverka myndigheters
och beresta och lärda reformatorers
skrifsätt, men så mycket starkare måste det
ha färgat den »enfaldiga» berättelsen
vid brasan. När svennen härmade
trollens sång i högen, när jägaren hviskade
om möten med näckar och löijerskor,
eller när morkäran förtalte, hur hon
genom nyckelhålet hade sett de döda stå
på kyrkgången med ljus i händerna, då
behöfdes säkert en annan stil öfver
framställningen än vid rådsbord och i
studerkammare. Särskildt berättelsen om
gengångare, nedärfd som den var från
fädrens tro på ett af de döda i själfva
grafkammaren fortsatt lif, bevarade länge
poetisk fyllighet. På måfå väljer jag
här en bekant sägen bland många. Den
modiga grefvinnan Barnekow från
Vidtsköfle i Skåne måste på en resa genom
Tiveden ligga öfver i en enslig
gästgifvaregård. Om natten ser hon vid
sängen en man i jordiga trasor med ett
blodigt skar öfver hjässan. Han
omtalar, hur han som resande sofvit i
samma rum och med ett yxhugg blifvit
Ord och Bild, iö:e ärg.
dräpt af värden, som fått veta, att han
medförde en penningsumma. Sedan hade
han blifvit nedgräfd under ett stort träd
i närheten. Stället beskrifver han noga.
Han uppmanar grefvinnan att hämnas
mordet och ber henne att dra en ring
af fingret och släppa den genom
skåret på hans hjässa. Så snart hon
åt-lydt detta, försvinner han. Nästa
morgon när hon saknar ringen, påminner
hon sig sin dröm. Det blir gräfdt
under trädet, och där hittas ett benrangel
med grefvinnans ring i den rämnade
hufvudskålen. — Styrkan ligger här i
händelserna med ringen, och det behöfdes
knappt mer än ett rymtiskt ordnande
af orden för att vi skulle ha en ballad
i stället för en spökhistoria. Från
Norrland till Skåne hvilar än i dag en
liknande fantastisk dager öfver de flesta
sägenmotiv, och det är att märka, att
just detta förefaller oss svenskt.
Tidigt — kanske till och med redan
i vår bronsålders prakt och yppiga
ornamentik — framträdde hos svenskarna
äfven en böjelse för det glänsande och
ridderliga, och den måste gifvetvis söka
uttryck också i diktning. Erikskrönikan
bäres af en stil, som är friskt och
okonstladt behagfull, med lyriska inslag och
utrop, och den är beskrifvande utan att
glömma sig kvar i burleska kroggräl.
Den påverkan, som kan finnas där, har
snarare tycke af vårglitter än af tvång.
Hur för-tegnérska äro inte redan följande
rader och hur gripande vackra:
Mängt eth gamalt fädernis swerd
Wårt tha nidher aff naglom kränkt
som ther haffde manga dagh a hengt
Them wårt tha venlika fölgt til strand
helsados wel ok tokos j hand
marghin roder mwn ward tha kust
som aldrig kystes sydhan aff hjertans lust.
Här möta vi ungt sinnelag, och det
verkar lika äkta i sin riddardräkt, som
det kan synas naturligt, att ett senare
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
