Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om stil. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
642
VERNER VON HEIDENSTAM
praktiskt skede, då medeltidens
storslagna odling hade sammanstörtat, förde
praktiskt språk. Det ena som det
andra är blott olika utslag af folklynnet
under olika förhållanden. Poetiskt sedt,
firade Sverige i erikskrönikan en
blomstringstid, hvarefter bland karlskrönikans
realiteter den mer officiella stilen sjönk
ned mot praktisk prosa, medan poesien
gömde sig i folkvisa och lyrisk
psalmdiktning. Kunde Sverige redan på
trettonhundratalet framvisa en sådan
kulturstil som erikskrönikans, blir det för sent
nu att låta ett nederländskt drag i vårt
lynne gälla som det enda svenska. Det
vore att afsätta tre fjärdedelar af vår
klassiska litteratur endast för att tillämpa
ett stilsystem, som varit härskande
under adertonhundratalets senare hälft, men
som är något lika tillfälligt som hvarje
annan smakriktning. Stil är till för att
skifta, sprängas, förvandlas och upptaga
nya beståndsdelar, och ingen ritar
själfullt med Karl XI:tes eldgaffel.
Schuck citerar på ett ställe Thorilds:
»Man målar icke fan i morgonrodnadens
guld, likaså litet som en so i rosenrödt.»
Härefter utbrister han: Hur konstnärligt
formad är icke denna sats, hur
individuellt Thorildsk och på samma gång —
hur nationell!
Romantiske Thorild, du det
sublimas »oregerlige» predikare, hvad säger
du väl om att man i stället för din lara
upphöjer din so till nationalsymbol!
Schuck har ett opoetiskt sätt att
bedöma poesi, som är ogermanskt och
som breder en viss inre ödslighet öfver
många af hans undersökningar. Eller
skulle folkvisans mollklang vara
mindre svensk, därför att den äldre
balladen var sträfvare? Skulle
skogsvemodet, bekant från Geijer, inte till och med
vara typiskt svenskt? Och skulle
Tegnér inte i sina mest pompösa
alexandriner vara lika svensk som Lagerbring i
sin blandning af pigg humor och
fransysk esprit? Om vi för att få en
jämförelse fråga: hvad är dansk stil? hur
skola vi då svara? Är det Holberg eller
Oehlenschläger, är det bära Andersen
— eller också den något sminkade
Jacobsen? Det personliga är alltid i sig en del
af folklynnet och följaktligen nationellt.
Linné är svensk i sin försynta och dock
målande stil, sin spelande fantasilek med
liknelser, som påminner om fjärilar och
surrande bin öfver blommor. Thorild
är svensk i sin vildhet och bärsärkagång,
och han hör till de inte alltför få, som
tro, att ett glåpord är en
världsförklaring. Men det hindrar inte, att den
hjärtans beskedlige och förekommande
Bernhard von Beskow är precis lika svensk.
Och Kolingens trasgalanta chevaleri är
också svenskt.
Realistiska skeden ha blåst friskt lif i
de drastiska element, som rymmas inom
germanskt lynne; och var ett sådant skede
nationellt, blef också realismen nationell.
Men germanerna äro också sentimentala,
inåtvända, metafysiska, och
nyromantiken var lika nationell som germansk.
Beethoven, Schumann och Brahms voro
germaner, och den wagnerism, som i sin
heroiskt patetiska bredd nästan tappar
andan, är allt utom gallisk. Det tarfvas
endast, att en mer inåtvänd lyrik åter
skulle göra sig gällande — hvilket i
analogi med omhvälfningarnas Iag ju också
kan väntas — för att den skulle få en
mycket germansk färg. Ja det kan tryggt
sägas att i en sådan riktning skulle kunna
finnas mycket svenskt, mycket af den
skygghet och det nyss nämnda
skogsvemod, som i trettio år har varit något
bortglömdt och underkändt. Däraf syns,
att det svenska folklynnets karaktär måste
sökas djupare än i det ena eller andra
skedets, att det är en strid af bjärta
motsatser med oförmedlade språng mellan
det hårda eller ystra och det veka och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
