Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om stil. Af Verner von Heidenstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
644
VERNER VON HEIDENSTAM
Svaren Postiljoner
I Neptuns hof.
Se Venus i sin prakt,
Kring henne hålla väkt
Änglar, Delphiner, Zephirer och Paphos hela
magt;
Vattu-Nympher plaska kring i ring.
Både den utsökta rokokofontän från
Versailles, som Bellman här presenterar
oss, och hans andra målningar äro dock
så genomträngda af hans snille, att de
därigenom fått sin sanning och sitt yrande
lif. Så tillkom den gången en nationell
stil.
Vilja vi försöka att gissa oss till
våra fördomar, skola vi leta dem allra
högst uppe under tidsidealens vingar. Vi
skola söka dem bland våra bestämdaste
föreställningar, våra allvarligaste ord, våra
uppriktigaste känslor — inte för att svika,
hvad tiden bestämdt öfver oss och satt
oss att fullgöra, utan för att friare se på
oss själfva.
Vi måste tänka på, hur det var ställdt
i den tid, där vi föddes. Det var
borgerlighetens sekel med en borgerligt
förnumstig smak. Den bruna färgen, som är
ännu sorgligare är den svarta, därför att
den är höstens och förruttnelsens, trängde
in öfver väggar och möbler. Till och
med ute i trädgården planterades bruna
buskar, ja bruna blommor. De ståtliga,
raka gångarna kröktes i slingringar som
stigar. De färgvackra många små
välsmakande äpplena undanträngdes af
svampaktiga, stora som barnhufvud. I
stället för de grönludna,, förträffliga
krusbären kommo blanka och uppsvällda, som
smakade vatten. Dansen blef en
disgra-ciös rusning. Känslan för det prosaiska
var genomgående. Armband och broscher
formades som spännremmar och
hundlänkar. Sätt bland allt detta en aldrig
så tarflig gustaviansk trästol bredvid en
valnötsbyrå, och vi se skillnaden mellan
god smak och dålig.
Populärvetenskapliga skrifter lästes
lika ifrigt som fordom sagorna om
Per-sefal, och det litterära stilsystemet var
redan utbildadt genom Dickens och
Balzac. För korthetens skull kunna vi,
åtminstone från vår ståndpunkt nu och
med bortseende från de föregående
romantiska decennierna, kalla allt detta
adertonhundratalet, ty det betecknade
århundradets midt.
Men det var inte nog. Långsamt
men säkert omredigerades också hela
kulturhistorien efter adertonhundratalets
sinne, så att det som stämde blef
upphöjdt men det som motsade nedsänkt
på ett lägre plan. Adertonhundratalet
sysslade med genremålning och
själf-porträtt, alltså! Att söka friare
armbågsrum utanför samtiden blef något
förbjudet och oäkta. Ja, oäkta var det
inom systemets ring, men det bröt inte
en äldre äkthetsrätt, den uråldrigaste af
alla, folklig redan vid Tröjas
besjungande. Adertonhundratalet tyckte om sig
själf, alltså! Ända upp i Eddan och i
antikens skulptur och sorgespelsdiktning
omflyttades belysningen. Egentligen var
detta ingenting annat än ett förhärligande
af oss själfva. Vi genomströfvade de
gamla kulturerna för att döpa i vår tro.
Detsamma ha andra gjort före oss, blott
med knappare kunskaper och därför med
ännu mindre objektivitet. Men det måste
också inbränna den dubbla erfarenheten,
att sådant inte består och att det efter
oss kommer missionärer, som förmodligen
kalla exempelvis Gorki en modevara,
effektuerad af tiden som på beställning.
Det otidsenliga är det enda, som har sin
dag dagen efter. Det mest populära blir
alltid det snabbast förvissnande, fast hvart
tidehvarf sökt öfvertyga sig, att den lagen
ändtligen sent omsider för en gång skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
