Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Spanska kapellet. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
654
MILDRED THORBURN
sitt despotiska drag öfver pannan,
kedjande sin energi vid en ihålig träbit;
där satt Hausmann med ett lustigt,
något slappt leende på läpparna,
försjunken i vaga drömmerier, liksom läppjande
på någon dryck; där satt donna Thea
med sitt stilla, behärskade väsen och
sin outgrundliga underström af något
våldsamt. Och medan musiken i långa,
svällande dyningar strömmade ut i det
oroliga, rökfyllda rummet, tågade en här
af bilder ur minnenas galleri fram för
de musicerandes syn.
Kroklund hade liksom sin egen serie,
han!
Den plägade börja med en dunkel,
våraktigt frisk bild från långt tillbaka i
tiden; klock-klang i luften, doft af
syrener och björklöf, skymtar af en liten
förgrämd kvinna, hvars väsen och drag
buro prägeln af det ständiga småaktiga
sysslandet med små bekymmer. Hon
hade en psalmbok i handen, och vid
hennes sida stod en liten man i nya
svarta långbyxor ... En ny bild dök
upp, ett litet mörkt rum inåt en gård,
hvarifrån hela dagen hördes skalor och
öfningar, tålmodigt framgnidna på en
gammal sprucken fiol — en dag kom
våren också dit, och en luggsliten
gestalt låg långt ut öfver fönsterbrädet
för att uppfånga lärkans drillar ofvan de
svarta taken. Och många, mänga bilder
kommo till, de flesta torftiga, alla
färglösa utom en — en helgdagsbild, som
endast visade sig, då lulten var full af
stilla fröjd och han själf i stämning att
rätt mottaga den. Denna bild hade
hitintills för Kroklund representerat
höjdpunkten af jordisk lycksalighet
Det var nämligen så, att Kroklund
hade en farbror, som var
stationsinspektor, och hos denne hade han en gång
fått tillbringa midsommarhelgen som ett
intermezzo mellan skalorna i det lilla
rummet åt gården. — Kunde han ej
ännu när som helst se den nykrattade
planen framför stationshuset med de
välskötta rabatterna och bersån, där en
kusin med de obegripligaste gula lockar
kom med punsch på en bricka och neg
för de gamla herrarna och för honom
med. På andra sidan järnvägsspåren
låg en sjö med löfskogsklädda holmar,
och till en af holmarna rodde en afton
en grönmålad båt med blott två
passagerare uti, och den ena af dem var den
gul-lockade ... På sista tiden hade
dock de gamla bilderna, äfven den
sistnämnda, börjat förlora något af sitt
mystiska skimmer, ja, då han blifvit helt
gripen af sin stämning kunde han
förjaga dem alldeles för att få vara ensam
med sig själf. Hans tanke sysslade då
hällre med donna Thea, en så ofattbar
varelse, att den gulhåriga kusinen i
jämförelse därmed blef en alldaglig
företeelse. Han förvånade sig öfver hennes
händer, hennes mörka ögonfransar,
hennes sätt att röra fötterna, men kanske
mest öfver hennes motståndslosa och
intensiva uppgående i musiken. I sin
undran glömde han publiken, kamraterna
och sina egna minnen och planer. Han
och donna Thea sutto ensamma och
spelade för hvarandra, och den enes visa
var alltjämt lika obegriplig för den andre.
Det första numret var slut. Nu kom
alltså morgonens, vårens och de ljusa
makternas sång, uppstämd af Hans Sachs
och Walther von Eschingen.
Här var för en gångs skull ett ämne,
som samlade och grep dem alla.
Syd-bo som nordbo kände
midsommarnattens sägenmättade tjusning likt ett ljuft
rus gripa deras sinnen och halft
omedvetet strömma genom fingertopparna ut
öfver stråkarna. Donna Thea biet
blekare än förut, hon lyfte de alltid
sänkta ögonlocken och stirrade blindt
framför sig i luften, Kroklund såg det och
greps af en hastig, oförklarlig glädje,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>