Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Spanska kapellet. Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
656
MILDRED THORBURN
arm men besinnade sig och fortfor i
stället: »Vill ni inte följa med in ett
slag?» Han följde henne genom en trång
förstuga in i ett rum, där en halfvuxen
flicka kom in från köket med en
fotogenlampa.
»Tag in ett par halfvor öl», sade
donna Thea till flickan och bad
Kroklund sitta ned vid bordet, medan hon
själf klädde af barnet. Dä hon var
färdig, gick hon tyst fram och satte sig
midt emot honom, försökande ett blekt
småleende.
»Ja, skål då!» sade hon och lyfte
sitt glas mot hans. »Skål för oss!»
»Skål för oss!» upprepade Kroklund,
som fascinerad af hennes enda, svaga
småleende, hvilket så småningom
öfvergick till något bittert, som mest liknade
hån. Så skålade detta underliga par,
och de kände båda två det bizarra i
situationen; sydbon med sin naturs och sitt
köns intuitiva förståelse, och nordbon
genom sin pinsamma själfmedvetenhet.
Då de tömt sina glas, reste sig
donna Thea med min af välförrättadt
ärende, gick öfver till Kroklund, som äfven
rest sig, och sade: »Tack för i.afton. Du
kommer väl igen i morgon med
doktörn?» Därpå lade hon en hand på
hvar hans. axel, sträckte sig på tå och
kysste honom. Tecknande åt honom att
förhålla sig tyst för att ej väcka don
Carlos drog hon honom sedan sakta med
sig och sköt honom ut genom dörren.
Men då han skiljts från henne, kunde
han ej gå hem. Han vandrade ostadigt
utmed de tomma gatorna, där
marsvinden kom med en lömsk stöt från
gränderna och förirrade sig ända ned till
hamnen, där några svarta skrof
tecknade sig ödsliga och till synes öfvergifna
mot himlen. Kroklund gick utmed kajen,
borrade sina närsynta ögon in i
dunklet för att kunna fatta bukten och
hafvet därutanför, men då allt blef till ett
kaos af töckniga bilder, försjönk han
åter och länge i sina formlösa
drömme-rier. Ett litet ljus glimmade till i en
kajuta strax bredvid honom, och han
lyckades speja ut ett hufvud lutadt öfver
ett ark skrifpapper. Detta gaf mer form
och färg åt hans tankar. Han sökte
framtvinga ur kaos en bild af ett hem
och en härd med donna Thea som
midt-figur, men konturerna lupo gäckande
ifrån hvarann, ville ej låna sig åt hans
framtidsbild. Då började han att intala
sig själf några fäkta angående det
lycksalighetens tillstånd, hvari han nu
inträdt, sökte uppräkna hvad han nu ville
göra för att fatta händelsernas tyglar .. .
han skulle öfvergifva den ambulerande
truppen och etablera sig vid någon fast
musikkår i hufvudstaden — »hon med
sin verve, och jag med mina långa
öfningsår bakom mig» — men
ertappa-de sig genast med en känsla af den
gamla tafatta blygheten. Det föreföll
honom vansinnigt att säga »hon och
jag», som om de två någonsin kunde
höra ihop. Och där han gick utmed
kajen, lutad och väjande för den kalla
vinden, trängde sig ett ögonblick på
honom skillnaden mellan huru dessa
ögonblick borde kunna kännas och hur
de kändes för honom, och i en ny
klarsynthet såg han, hur svårt det var honom
att taga ett enda steg in i verklighetens
värld. Oförmögen att reda ut sina
flackande stämningar förnam han dock
ett ögonblick kontrasten mellan de två,
som nu skulle vandra sida vid sida och
spela gemensamt på strängar, som aldrig:
stämde.
Då han väl kommit hem på sitt lilla
rum för resande, drog ban en stol fram
till fönstret och satte sig till att
återupprepa vårfantasien ur
»Mästersångar-na» för de tysta taken, som skuggades
af drifvande skyar under en dimmig
måne, men då han kom till de jublande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
