Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ur bokmarknaden - Af Mildred Thorburn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Änna M. Roos: Valands saga. Stockholm,
Wahlström & Widstrand.
— Svipdags saga. Stockholm, C. E. Fritzes K.
Hofbokhandel.
— Syster Dione. Stockholm, Wahlström &
Widstrand.
TVENNE diktcyklar, »Valands
Ijgra saga» och »Svipdags saga», har
(§)] fröken Änna Maria Roos sökt
gifva konstnärligt åskådlig
gestaltning åt några af de myter, som utläggas
i Viktor Rydbergs »Undersökningar i
germansk mytologi». Det är ingen småsak
att lösa en uppgift som denna, där
svårigheterna ligga i att klart uppfatta och
särskilja de ofta nog krångliga
förvecklingarna, att återgifva den ursprungliga
grof-huggna formen och samtidigt göra denna
njutbar för moderna öron. Måhända har
fröken Roos i alltför hög grad beflitat sig
om det sistnämnda, i det hon
understundom låter det lyriska temperamentet spela
väl mycket in i strofer af en uteslutande
episk läggning. Detta förmildrar dock det
enformiga intryck, som eljest gärna
vidlåder dikter af denna art, och särskilt i
Valands saga höjer sig stilen mången gång
till storslagen verkan. Hvad man skulle
vilja anmärka mot de båda böckerna,
närmast emot Svipdags saga, är bristen på
enhetlighet. Vi återfinna för mycket och
på samma gång för litet af de stora
dragen inom den nordiska gudakulten. De
smärre intrigerna gudar och halfgudar
emellan komma härigenom på samma nivå som
de för alla germanska raser gemensamma
myterna om Ragnarök, Fröjas antvardande
i jättevåld, Balders död m. fl.
Valandsmyten med sitt upphöjande af människans
obundna viljekraft påminner i mer än ett
afseende om »der freie Held »-motivet i
Wagners qvasi-filosofiska utveckling af Nie-
belungensagan, om än den förra äger mera
af ursprunglighet i sina kärfva utbrott af
blodshämnd och våldsdåd. Utan tvifvel
har det sitt stora intresse att i diktens
form återfinna forntidens mäktigaste och
ädlaste tankar; dock kan knappast en
modern tolkning, hur känsligt och säkert den
än är gjord, gifva samma helgjutna intryck
af en svunnen tid som det hvilket bi<
bringas genom studium af de ursprungliga
källorna.
I »Syster Dione», en samling af smärre
berättelser, rör sig fröken Roos inom en
säreget fängslande tidsrymd, den
byzantinska kulturens, som i sig inneslöt en
sådan samling af skärande kontraster, af
grått, pedantiskt ordklyfveri, vanvettig
asketism och blodröd synd. I denna kamp
mellan öster- och västerland förvandlas
orientens själfuppgifvelse i själfplågeri, dess
drömmande sensualism blir till sjukligt stegrad
njutningslystnad. Att en dylik epok måste
locka novellisten är lättförklarligt, och för flera
af dess strömningar har författarinnan funnit
anslående uttryck, om än stoffet synes rikt nog
att framkalla ännu kraftigare och mer
fulltoniga ackord. Särskildt gäller detta om de
religionshistoriska skisserna, som väl hafva
legendens enkla och anspråkslösa form, men
där man dock skulle önska att finna ett
starkare patos i skildringen af tidens
enastående hätskhet i dylika frågor. En
färgrik bild är däremot »Prinsessan af
Raven-na», som lyser i de byzantinska
mosaikernas hemska och mystiska glans. — Som
afslutning till boken har fröken Roos
tilllagt ett skämtsamt maskeradt inlägg i
kvinnofrågan, hvilket, ehuru roande i och för
sig, knappast passar in i de öfriga
novellernas konstnärliga ram.
M. Th- n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
