- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
6

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. I—III. Med 8 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6

KARL WARBURG

lek vore tillfyllestgörande skilsmässogrund,
och frågade: »Är ett intimt samlif utan
motsvarande hänförelse icke
oanständigare än något slags exstas?», liksom hon
protesterade mot samhällets åtskiljande
af äkta och oäkta barn. »Naturliga barn
kallas de som icke äro statsbarn, liksom
naturrätt skiljer sig från statsrätt.
Barn-borde endast hafva mödrar.»

I detta sammanhang också några ord
om Goethes berömda roman »Die
Wahl-verwandtschaften» (1809) — icke därför
att denna egentligen uttrycker samma
tendens, utan därför att man, både när
romanen utkom och senare, velat i den
se ett slags rättfärdigande af
äktenskapsbrottet, då diktaren omgifvit de båda
älskande, hvar på sitt håll bundna,
Edvard och Ottilia, med en viss martyrglans.
Redan år 1816 förekommo i den svenska
pressen uttalanden härom, hvilka bl. a.
medverkade till framkomsten af
Almquists märkliga, revolutionsdigra
ungdomsskrift: »Hvad är kärlek», liksom han
senare i »Hinden» låter Andreas
försvara denna Goethes roman mot ett
angrepp. törneros yttrade sig i ett bref
till P. G. Ahnfelt från 1825 ytterst skarpt
om det sätt, hvarpå Goethe lät
ästeti-kens våg äfven brukas som moralens,
och hurusom han med passionens gloria
utklädde sina svaga hufvudgestalter till
helgon. Det är tvifvelsutan denna
åskådning, som tio år senare går igen i hans
lärjunges, den unge Karl August
Hagbergs angrepp på Goethe i det kvicka
bref i Upsala Correspondenten, där han
drar i fejd mot Almquist och
nyromantiken*; liksom Hagberg år 1841 i en
uppsats om Törneros närmare uttalar sig om
Wahlverwandtschaften, hvars grundtanke
enligt hans åsikt »upphäfver all fri vilja»
och gör lidelsen till ett blindt öde, som
griper de af Gud förenade människo-

* Jmfr min uppsats »Den börjande
reaktionen mot nyromantiken» i Samlaren 1903.

andarna, två och två, och lägger dem i
sin retort, där de utan makt att bevara
sin frihet ovillkorligen skola först skiljas
åt och löpa tillsammans korsvis. I
samma anda talar israel hwasser i sin skrift
om äktenskapet (1841—42), hvilken är
en af följdskrifternatill »Det går an».
Enligt honom har Goethe velat visa, att
äktenskapet vore en välment men enfaldig
anstalt, som fruktlöst kämpade mot de
öfvermäktiga naturkrafter, hvilka
genomtränga människans varelse och utgöra
dess positiva grund, och att i denna
vanmäktiga strid äktenskapet väl kunde göra
människor olyckliga och brottsliga, men
icke motsatsen. Emellertid är det
uppenbart — hvilket Atterbom i strid mot
Hwasser påvisat — att Goethe i allt fall
med nästan katolsk skärpa häfdat
äktenskapets oupplöslighet, och en nyare
kritik har just klandrat hans
Wahlverwandtschaften ur denna synpunkt.
Hvarför, frågar man, blifva Edvard och
Ottilia martyrer, då det sedliga förnuftet
kräfver, att Edvards och Charlottes i
verkligheten upplösta äktenskap också
löses inför lagen?

Saken är, att Goethe i denna roman
gifvit en hyllning åt den fatalistiska
mystik, som vid den tid, då romanen skrefs,
spelade en icke ringa roll i naturfilosofin,
och i viss mån i romanform skapat en
motsvarighet till den antika
ödestragedien. Emellertid finnes det ett moment
i denna berömda roman, som visar
samband med senare revolutionära uppslag.
Det är den seen, där de båda makarna
Edvard och Charlotte äro hvarandra
otrogna just i det ögonblick, då de
kroppsligen tillhöra hvarandra, under det att
deras kärlekstankar äro å annat håll.
Här framträder motsatsen mellan det
äktenskapliga samlifvet och de båda
makarnas själsliga aflägsenhet från hvarandra.

>Die Einbildungskraft behauptete ihre Rechte
über das Wirkliche — — — — Als Eduard

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0028.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free