Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. I—III. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jkDET GÅR AN»
förtviflad, så att äfven hon blifvit drinkerska.
Man bör »akta sig för att hafva en plågare,
som äter upp och förskingrar i onödan och i slarf
allt hvad en med möda och åhåga samlar.
Hvad båtar då att vara ordentlig, när plågaren
är desto mera oordentlig och frossar af den
idogas arbete?» Sara skildrar sina föräldrars
öde, hurusom modern låtit sig pinas af fadern
endast för barnets skull, men af raseri kastat
sin vigselring i Lidaån. Och visst påstod man
att hon skulle blifva allt bättre, allt ädlare
genom lidandet, men det var icke sant, tvärtom
förföll hon, blef osnygg, otäck, slarfvig och ett
offer för fyllerilasten.
Och då Albert erinrar om skriftens ord att
man och kvinna skola vara tillsammans, svarar
Sara, att det dock icke kan vara meningen att
en kvinna skall vara tillsammans med hvilken
man som helst, som blifvit henne åkommen af
hvarjehanda händelser och tillstymmelser. Det
slår, att äktenskapet skall vara människan till
en hjälp, det skall väl då icke vara till både
själens och kroppens fall.
Albert och Sara, som redan på ångbåten
blifvit goda vänner, taga från Arboga gemensam
skjuts, och antagas af källarmästare och
uppas-serskor vara man och hustru. Det utvecklar
sig ock ett kärleksförhållande dem emellan,
ehuru Albert, som är ej så litet estetiskt anlagd
och har sinne för naturskönhet, stundom känner
sig afkyld af Saras för allt dylikt oemottagliga
sinne; det är omöjligt att bringa den vackra
flickan till något förnuftigt samtal om
landsbygdens behag, enär hon stundom talar som
»en gesäll i fruntimmerskläder». Under resan
blir deras förhållande allt intimare, och de göra
sig icke brådt. Vid Bodarne stanna de något
dygn, och försiktigt antyder ,Almquist att de
här känna sig och lefva som man och hustru.
Men detta skola de aldrig blifva enligt lagens
mening. Ty Sara är principfast i sitt hat mot
äktenskapet. Hon har intet emot att tillhöra
Albert, men hon vill icke bli hans maka. Sin
teori utvecklar hon sålunda:
»Efter det så är, att du håller af mig och
jag af dig, så hafva vi ju det gemensamt. Det
är mycket det, Albert. Och det är mer än många
hafva. Men taga vi oss för att äfven hafva en
hop onödigt annat gemensamt, så skall jag berätta
dig hvad däraf följer. Skulle du taga mitt lilla
hus, min näring, mitt bohag och penningar —
obetydligt men som jag kan hafva eller få, ja,
jag vill icke neka för dig att jag kunde börja
bli förtretlig. Ty kanske förstår du icke att
sköta sådant. Jag gissar du vet icke det själf
13
ännu, efter du ej försökt hafva hus eller yrke.
Efter att ha skildrat, hurusom oro och
skröplighet kunna göra människor förändrade till
kropp och själ, hurusom hon kunde blifva ful
och Albert icke hafva hjärta att säga henne
det, fortfar Sara:
»Jag har nu nämnt om, huru jag kunde
bli odräglig för dig; detsamma skulle väl kunna
inträffa att du kanske vardt outhärdlig för mig"
äfven. Hvad är det då för tröst i de gifna
orden? Man sitter olycklig för sig själf och har
ett namn. Det är som en titel utan ämbete.
Det är som en skylt utanför en bod, och när
man kommer in i boden och frågar på varan,
så finns icke varan som skylten talar om. Hur
gör man då? Jo, man går ut förargad och
spottar åt skylten. — — — — —––
Då Albert invänder, att om de äro goda
och förnuftiga människor så borde de väl ej
räkna sig till de olyckliga exempel hon anfört,
och att ej fördärf och olycka finnas i alla hus,
svarar Sara:
»Nej, jag har sett ett eller par hus där de
lefva bra, rätt bra. Men det kommer visst icke
däraf, att de blifvit hoplästa, hvilket icke
annorstädes hjälpt, utan däraf att de i själ och hjärta
dragit öfverens, åtminstone så mycket det
behöfs. — — — — — — — — — — —–
Signerier tjäna titi intet. —• —- — Gud känner
att jag älskar böner. Och jag gör dem, Albert,
och jag tänker göra dem. Men ack, icke
nyttjar jag böner till sådant, som de icke tjäna
till, ty det är signeri och tomma ljud, om icke
ännu värre, nämligen hädelse. Böner? O min
store Gud! Ej den vackraste bön förvandlar
hvitt till svart eller svart till hvitt. Om två stå
bredvid hvarann och ljuga redan då ett tycke
för hvarandra, som de icke hafva, icke gör
bönen lögnen därvid till sanning? Eller om de
icke då stå och ljuga, men likväl lofva sådant
som det händer, att det sedan alls icke står
i-deras makt att hålla, icke afböjes det genom
någon läsning öfver dem? Och det som oftast
inträffar, nämligen att de sedermera icke hålla
hvad som blir dem omöjligt att göra, men
likväl med skenet låtsa så, till ökad plåga och
lögn, hvad uträttade väl då den arma bönen
på förhand? –––-När det fattas
mig olja till kitt, icke ställer jag mig då och
läser öfver kritan, utan jag går ut och skaffar mig
olja, som jag blandar i kritan, och det hjälper.
Jag brukar aldrig signerier, Albert. Man träffar
hoplästa, som äro rätt sediga och lefva väl, men
det kommer inte i själfva grunden afläsningen.»-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
