Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. I—III. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
KARL WARBURG
slutet af företalet liksom dra sig undan
ansvaret för bokens tendens. Här som
ofta eljes visar sig prof på en
egendomlig dubbelhet i hans karaktär: djärfhet
och försiktighet. Trots sin revolutionära
läggning och sina i många afseenden
omstörtande idéer, var han ingen modig
himlastormare utan sökte alltid en utväg
att »gå udenom», så snart han togs för
hufvudet. Därtill bidrog nu ock hans
prekära ställning som präst.
Boken som utkom i midten af
december 1839, väckte genast det största
uppseende.
Betecknande för Almquists stämning
och uppfattning af förhållandena äro
några rader i ett otryckt bref till Atterbom
strax på nyåret 1840.
»Jag tänkte aldrig att jag skulle blifva en
författare, då jag ifrån början och ganska många
år alls ingenting lät trycka utan blott för ro
skull skref litet, hvilket låg i lådorna och teg.
Men efter man nu vill läsa, så må jag utgifva
hvad som kan intressera hjärtan. Så har jag
ock nu tryckt en liten roman Det gdr an,
hvilken på en tid blifvit talämne i hvars mans mun.
Så som få ämnen visa sig för mig så viktiga
som etc heligt och rent förhållande mellan man
och kvinna eller ett rätt äktenskap, men detta
blifvit så grufligen förvridet genom tidens
formalism, att knappt någon sedlighet mellan äkta
makar mera gifves, så föll det mig in, att till
äktenskapets sanna restauration draga slöjan af
den grofva orimlighet, som ligger i att tro det
rätta, äkta och heliga emellan man och kvinna
finnas, utan att det verkligen finnes, blott
tituleras. Denna lilla bok väcker mycken galla
hos 1) skrymtare, 2) dem som icke känna
människorna och icke inse huru det i själfva verket
står till i själar och hjärtan, men har funnit dess
flera vänner bland uppriktige, känslofulle, kloke
och renhjärtade personer.»
I Atterboms svar, meddeladt i
Ahn-felts »Nektar och gift», heter det bl. a.:
»Dina af sikters godhet har jag icke
be-tviflat. Om det likvisst är välbetänkt att i en
redan tillförene så förbryllad tid som den
nuvarande skicka ut saker af åtminstone så
mycket sofistiskt sken och därigenom yttermera
förbryllande egenskap, som »Det går an> — må
vara en annan fråga. — —–’1 — Jag
lyckönskar dig till din stora fruktsamhet och din
hastigt vunna i alla riktningar stigande
popularitet. Hvilket ansvar därigenom blifvit lagdt
på sättet att använda dina ovanliga själsgåfvor,
därom behöfver icke jag erinra dig.»
Almquists gensvar — den 14 febr.
1840 — börjar med ett varmt tack till
Atterbom:
»Jag älskar dig oändligt, odödligt! om
också vissa divergenser i ett och annat — kanske
viktigt nog — skulle finnas oss emellan, så
skola de, åtminstone från min sida, aldrig slita.
vår vänskaps heliga och fromma band. Ett
beder jag dig om, Atterbom! tro icke detsamma
som så många andra föreställa sig om mig,
nämligen att jag nu i hast och följaktligen ytligt
skrifver en hop saker utan betänkande. Var
viss om att jag har i 20 år minst, i stunder af djup
enslighet, begrundat idéerna till hvad jag nu
skrifvit. Man finner åtskilligt däraf klart, och
därföre gillar man det, annat torde man
komma att begripa framdeles. — — — — — —
Att »Det går an» skulle få i det närmaste
alla opinioner emot sig har jag mycket väl vetat.
Den ligger till sin grundtanke mycket framom
tiden och hvad man nu icke vill, och icke kan
se, nämligen att den just är till för sedligheten
och emot immoraliteten skall en gång inses och
erkännas. Jag vet också, att jag rörande
densamma har att vänta en paskill ifrån fordna
Uppsalavänner dem jag aldrig anfallit, men emot
hvilka jag måste försvara mig, då de först
anfallit mig. Sådant får man utstå, och det
bekymrar mig icke stort. Bäste Atterbom, du vet
bättre än någon, att människan är till för att
utfäkta idéernas kamp på jorden. Då jag offrat
min ringa skärf för dem, lider jag sedan glad
och Gud gör det öfriga.»
Sin vana trogen sökte Almquist
direkt eller indirekt bearbeta opinionen
genom pressen. Aftonbladet anmälde
»Det går an» till att börja med endast
i en kort notis den 17 dec., och
förklarar att Almquist med denna novell
öppnat en cykel af skrifter af detta slag.
För Freja, till hvilken Almquist äfven
lämnade bidrag, skref han själf
anonymt en förklarande och försvarande
uppsats om »Det går an», som infördes på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
