Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Dikter af Verner von Heidenstam - Den vidtberömde - Om tusen år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN VIDTBERÖMDE
Till tempeldammen kom om natten
en upprorsman och tvådde sina sår,
brunhyad, ung, med vildt och tofvigt hår.
En lama räckte honom vatten.
Förtörnad stötte kämpen bort den arm,
som ville släcka sårens plåga.
Hans första hälsning var ett rop af harm,
hans enda tack en bitter fråga:
»Hur kan du ödmjukt vandra lifvet fram,
du vidtberömde, templets ära?
Förföljd och hatad är jag som min stam
och vill dock stolt mitt hufvud bära.»
»Jag är ett stoft», ljöd tyst den höga
gestaltens svar ur trädens mörka skygd,
»och ödmjukhetens sänkta öga
är den berömde vises sista dygd.
Men du, som ofta än får stanna
och sårad två från bröst och kinder blod,
gå ut mot världen med ditt trotsarmod,
gå ungdomsstolt med lyftad panna!»
Så slöt den gamle och förlägen
såg ned bland blommorna vid vägen.
OM TUSEN ÅR
En dallring i en fjärran rymd, ett minne
af gården, som sken fram bland höga träd.
Hvad hette jag? Hvem var jag? Hvarför grät jag?
Förgätit har jag allt, och som en stormsång
allt brusar bort bland världarna, som rulla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
