Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hemma. Skiss af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
GUSTAF JANSON
Arbetaren nickade för att efter en
stund säga: Ja nu ser det annorlunda
ut än när vi en gång i tiden bodde här.
— Ja kan man tänka sej. —
Sjömannen smålog — där kommer jag
utan att veta det minsta, å så ä hela
gatan ändrad. A tänka sej att en bott
här som pojke. — Han pekade åt höger,
där pålkranen dunkade. — Jag ä till å
med född här, jag. A i kåken på den
sidan bodde Sandén med sitt. Nå, hur
mår eran August nu för tiden?
— Den som det visste. Han gaf sej
till sjös för fyra år sedan, å vi ha inte
hört af’en på den dag jag minns.
— Nä nä, sjön ä stor den. A Fina
har det bra, kan jag tro?
Sandén knep med ögonen och såg
från sidan på den andre.
— Hon gifte sej för för . . . låt mej
si! . . . för en tolf år sedan ungefär.
-—- Aret efter sedan jag for. Jäklar
i det! — Han skrattade litet förläget
och såg bort. — Ja Sandén vet väl, att
vi hade vårt för oss, vi båda. Jaså hon
gifte sej så snart? Ja ja Fina var hastig
i vändningarna, om jag minns henne
rätt.
Stenarbetaren föreföll något snopen
öfver det lugn, hvarmed sjömannen
mottagit underrättelsen om sin forna flamma.
Han strök sig öfver hakan, sneglade
ånyo på den andre och sade:
—- Ja nu byggs det i Stockholm, ska
jag säja.
— Ja det var tusan. — Sjömannen
såg sig omkring. — A här har man
gnott dag ut och dag in i femton års
tid. He, där stod vattenkastarn, å där
var stallet, å där bodde Sandén. A nu
finns inte en sticka kvar utaf alltihop.
Själf har man varit borta i tretton år,
å så ä’ hela rasket ändradt, när man
kommer tillbaka. Hm!
— Hvarför har inte Karl kommit
hem förr?
— Det har slumpat sig så. —
Sjömannen stod och vaggade åt sidorna
och tycktes med ens ha förlorat sitt
intresse för omgifningen. — Hör nu en
sak, Sandén! Vet han händelsevis, hvar
mor min häller hus?
— Har inte Karl hört någe’ af henne
då?
— Inte på tie år, men nu så . . .
— Jo, hon har gift sej.
— Gift sej! — Sjömannen blef
brännande röd öfver hela ansiktet och långt
ned på halsen. Generad, som hade han
hört något mycket ofördelaktigt, tog han
ett steg åt sidan. — Kors, gift sej!
— Jaså, Karl visste det inte.
— Neej min själ jag det gjorde. Jag
har inte varit hemma . . . jag tänkte inte
bry mej om det mer heller, men så
tyckte jag, att det skulle vara roligt i
alla fall. Jaså hon har gud bevars gått
å gift sej. Sandén vet inte med hvem,
inte ?
— Joo då. Han heter Söder å ä
stenhuggare. Han klämde sönder ena
handen i vintras å var på lasarettet en
månad. Men nu ä han bra å har arbete
igen.
— Det var ju roligt för honom, det.
Jaså Söder, hvilken hand var det han
klämde? Samma gör det för rexten,
inte angår det mej. Det ä ganska roligt,
hva’ Sandén? Tur har jag aldrig haft
någon, men så blir jag borta en tid å
så . . . hä hä hä. Inte för jag tror att
jag bryr mig om’et, men det skulle nog
vara roligt att veta, hvar dom bor.
— Vänta lite! Söders bror arbetar
här, jag ska fråga honom. — Sandén
gick bort till en arbetskamrat och
började samtala.
Under tiden stod sjömannen med
hakan mot bröstet och ögonen envist
riktade på marken framför sig. Hans bröst
häfde sig häftigt, och en gång knöt han
högra handen som för att gifva ett slag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
