Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hemma. Skiss af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEMMA
47
När han en stund senare fått adressen,
upprepade han gatans namn och
husnumret för att inprägla dem i sitt minne.
— Det ä på Kungsholmen, eller hur?
Jaså. Jaha. Ajöss Sandén å tack för mej!
— Han var utmanande rak i ryggen och
skyndade att aflägsna sig, innan den
andre hunnit säga något. Han
jämkade på svångremmen kring lifvet, gjorde
en tvär hufvudkastning och afsköt en
stråle mörkbrun tobaksaft mot planket.
Väl uppe- på gatan tog han ut stegen
ännu mer, liksom tvingad framåt af en
inre driikraft. Hans ögon hade ett elakt
uttryck, och han skrattade bittert. Han
tyckte, att man på ett bakslugt sätt
beröfvat honom något, hvars verkliga
värde han icke kände men som han inför
den oväntade öfverraskningen fann vara
det dyrbaraste han ägde.
— Gamla människan gå å gifta sej,
mumlade han hätskt. — Jag har väl
aldrig hört på maken! Nå vi ska väl
resonera om saken... vi ska, var lugn
för det! Gifta sej nu, när jag har
pengar å vi skulle fått det bra. Kors i
Jesu namn så galet! Men vänta mej
. . . vänta ... 1 Han slog hårdt sin
knutna högra hand mot den andras
innersida och skrattade med bister
tillfredsställelse, då en förbigående hastigt tog
ett steg åt sidan därvid. — Jo jo, sade
han sakta — här är bäst att gä ur vägen.
— Han ämnade inte vika ... åh nej!
. . . hans egen mor hade förrådt honom,
men så skulle han. . . Hvad han skulle,
visste han inte riktigt ännu. Nå, han
hade ett långt stycke kvar och hann nog
fundera ut det.
Vid gamla Kungsholmsbron
stannade han för att betrakta tvänne
poliskonstaplar, hvilka ledde en drucken
matros mellan sig. Yrkeskamraten såg
ringaktande på gruppen och mumlade något
om ynkryggar och fyllpuppor. Han
visste med sig, att han var en ordentlig
karl och kände sig förakta den redlöse.
Men han hade annat att tänka på.
— Här kom han efter tretton långa
år hem med fickan full af pengar, och
då fanns det ingen att gifva dem åt.
Den där Söder, som han aldrig sett . . .
åh nej! — Han körde sina knutna
händer djupt ned i kavajfickorna, rynkade
ögonbrynen och tog ut stegen. — Han
skulle sannerligen läsa lagen för sin
tanklösa mor, han, som tänkt på henne hvar
dag under alla dessa år. Nå, hvar dag,
det var kanske väl mycket sagdt . . .
Men hon hade nog inte offrat en tanke
åt honom, hon. Ja hon hade vårdat honom
i femton år, arbetat för honom, svultit
och sparat för att han skulle ha det bra.
Och när han kom för att gifva henne
igen allt detta, kom för att göra hennes
ålderdom lugn och sorgfri, då hade hon
skamligt förrådt sonen. Det var förstås
sant, att han inte skrifvit på många år,
men hon kunde väl ändå begripa . . .
Han stannade i ett gathörn för att
fundera ut, hvad det var modern borde ha
begripit. Själf tyckte han sig här finna
en lucka i sina tankar och blef förargad
däröfver. Men han tröstade sig med, att
han naturligtvis visste det, fastän han
inte brydde sig om att säga det nu.
Samtidigt tvingades han af något inom
sig erkänna, att han icke gjorde det.
Därvid han blef ännu mer retad. Utan
att han kunde eller ville hindra det
växte en hvitglödgad vrede upp inom
honom. Han var grymt och orättvist
bedragen på sin glädje öfver
hemkomsten och allt hvad han i några ensliga
stunder fantiserat ihop först om moderns
tårar och sedan om hennes stormande
förtjusning, när sonen bredde ut armarna
och . . .
—- Fan ock, svor sjömannen bittert.
— Hon har skaffat sig en karl, gamla
människan. Nå, så värst gammal var
hon ju inte, men ändå ... Ja, han skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
