Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Hemma. Skiss af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
GUSTAF JANSON
säja, att han inte brydde sig det minsta
om henne. Därpå vände han stolt
ryggen till och gick. Det gjorde han.
Han frågade sig fram och vek in på
en gata, som saknade stenläggning och
trottoarer och där husen med långa
mellanrum lågo insprängda i bergknallarna.
Ofvan portarna läste han numren och
nådde slutligen tre nybyggda
stenkolos-ser, hvilkas hvita murar höjde sig öfver
kardborrestånden och nässlorna rundt
omkring. Det var det mellersta af dem.
Han såg ut som ett åskväder i ansiktet,
när han svängde in genom portgången.
Ett halft tjog barn lekte bollskola på
gården, och en gänglig sju-åtta års
flicka, som valt sig själf till lärarinna,
grälade tappert på en gråtande fyraåring.
Sjömannen vände sig till henne och
frågade efter Söder, stenhuggaren Söder.
Flickan svarade genast näbbigt och
lill-gammalt: två trappor opp. Det var
något i hennes röst som kom honom att
spritta till. Han betraktade henne ett
ögonblick och sväljde en svordom.
— En unge också, sade han
ursinnigt och dunkade knytnäfven mot
ledstången under gåendet uppför trappan.
Så frågade han tyst, ifall det ej vore
klokast, att han väntade en stund och
lugnade sig. Nej, svarade han kort. . . nu . . .
just nu, medan han var rasande, ville
han råka sin mor och säga henne, hvad
han hade på hjärtat. Hur hade han ej
längtat efter detta sammanträffande!
Långt i förväg . . . egentligen var det
i förgår han börjat tänka därpå, men
hela förmiddagen och halfva natten hade
det upptagit hans tankar, och blotta
föreställningen . . .
Två trappor upp höres barnskrik
på andra sidan en dörr. Sjömannen
stannade och funderade, hvar han borde
knacka på. Fastän det var högst ett
par år sedan huset blifvit byggdt, voro
förstugor och trappuppgångar nedsmut-
sade och solkiga, och den obeskrifliga
blandning af snusk, kaffeånga och lukt
från våta barnkläder, som fattigt folk för
med sig, stod tjock öfverallt.
Sjömannen märkte det ej. Han knackade på
en dörr, frågade åter igen efter
stenhuggare Söder och visades midt emot.
När dörren öppnades och han stod
ansikte mot ansikte med sin mor, kände
hon ej igen sonen och bad honom
följaktligen ej att stiga in. Han blef med
ens märkvärdigt ödmjuk, då han mötte
moderns frågande blick. Nu hörde han
också, att det var här barnet grät.
Lukten af kaffe och os från vidbränd mjölk
vältrade mot dörröppningen och
tvingade besökaren att draga ett par djupa
andedrag.
— Goddag morsan! sade han och
sökte antaga en spefullt skämtsam ton.
— Nej ä det du Karl! Kors i alla
mina dar! Stig in, vet jag, stig in!
—• Tackar som bjuder! Annars ä det
inte precis nödvändigt. — Han kände
sig egendomligt slankig och nära nog mör
i kroppen.
— Ah, nog kan du väl stiga in ett
par minuter alltid.
Han såg en stund tyst på modern.
— Nåja, kyss till! — Hans fötter
voro tunga som blytackor, då han
dröjande lyfte dem öfver tröskeln. En
stund fumlade han med låset bakom sig,
till slut klef han fram, sorgfälligt
undvikande att betrakta någonting i köket.
— Vi skulle väl ändå ta hvarann i
hand, sade modem dröjande.
— Kanske det, svarade han och
räckte fram en slapp och liflös näfve.
— Jaså, att du ä hemma, sade hon
och släppte handen, som dinglade ned
utefter hans sida.
— Joo, jag ä det. — Han stod kvar
vid dörren och sökte i minnet efter
något, som det varit hans bestämda afsikt
att säga. Men han hade glömt det och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
