Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
KARL WARBURG
Johan Johansson. Genom sin landsman
Mellin kom Snellman in i denna tidning,
där han bl. a. häfdade Hegelianska
synpunkter gent emot Uppsalafilosofin och
äfven mot Uppsalaestetiken sådan denna
representerades i »Eos».
När nu Almquists bok utkom, var
Snellman en af de förste som voro
sinnade taga affär.
Och det var helt naturligt. Fostrad
som han var i Hegels skola, ansåg han
samhället såsom det rättas objektiva
verklighet på jorden och familjen såsom
samhällets grundval. Sedligheten
bestod i att individen fritt af egen
öfver-tygelse ställde sin vilja i harmoni med
samhällets ordning, icke däri, att han
satte sina känslor och tycken öfver all
samhällsordning. I en sådan individens
förhäfvelse öfver de objektiva normerna
såg han tvärtom urprincipen för all
osedlighet.*
Förpostfäktningen mellan Snellman
och Almquist skedde i Frejas spalter,
liksom samtidigt striden pågick i Biet
och Aftonbladet. Som jag nämnde hade
Almquist redan i Frejas sista nummer
1839 själf anmält »Det går an». I en
artikel i dess fjärde nummer 1840 hade
Snellman behandlat den liberala läran
om en allmän mänsklig rätt utöfver
samhällets bestående ordning i familj,
korporation och ståt och härvid äfven
berört »Det går an».
Han drog här i fejd mot den sofism,
som vissa tidens filantroper och
naturvänner predikade och hvars schibbolet i
korthet löd: all mänsklig ordning är
tvång — människan är fri och bör krossa
bojan, men detta hennes bemödande
kallas brott, ergo är den mänskliga
ordningen brottets upphof.
Almquist bemötte denna artikel dels
i Aftonbladet, där han betecknade
Snell-mans resonnemang såsom ohistoriskt och
* Jfr Th. Rein: J. V. Snellman.
lösligt, dels i Freja. Snellman berättar
härom, enligt Rein, i sin annotationsbok:
»Almquist, som då uppgjort skriftligt kon
trakt om medredaktörskap i Freja, blef
högeligen uppbragt och ville partout införa en skarp
artikel om »när man är snällt. Tag träffade
honom hos Blanche. (Jag hade vid min
ankomst besökt honom.) Han var het som en
spindel. Vi blefvo likväl bröder i farten, och
artikeln kom in med ändringar.»
Denna artikel var den i n:o 6 af
Freja införda, i hvilken signaturen »—
17» (Almquist) försvarar Sara Videbecks
teori och bestrider åsikten att
äktenskapets helgd vore beroende däraf att
det ingåtts genom vigsel eller i någon
annan af samhället fastställd ordning.
Skämtfullt anspelande på Snellmans
egenskap af filosof låter han Sara Videbeck
fråga: Hvad skulle väl författaren säga,
om — för att antaga ett exempel —
den samhällsordning existerade, att
hvarje person, som ginge med röda
bandrosor vid knäna, kallades, ansåges, hade
värdighet och äfven (t. ex. vid
akademiska befordringar) njöte rättigheter i
samhället som filosof? Månne han icke
skulle betrakta detta som en underlig
institution? Hvarföre? »Jo ty», — skulle
han säga — »ingen är filosof, utan att
i själfva verket vara det, och härtill
fordras annat än röda rosor, hvilka
hvarken göra till eller från i hela filosofin.»
Och enligt Saras åsikt vore det lika
be-fängdt, att samhället ansåge endast den,
som undergått vigsel, lefva i verkligt
äktenskap.
På denna uppsats svarade Snellman
med en artikel Knuten till de röda
band-rosorna, där han gent emot Sara
Vide-beck, som kallas »Sveriges förnämsta
filosof» och »den högst naturliga Sara»,
gör gällande, att det sedliga elementet
i äktenskapet är gemensamheten i
omsorg för familjens andliga och lekamliga
bestånd och att utan sådan omsorg hög-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
