Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
KARL WARBURG
i samma format. Ingen kunde till en
början tro annat, än att här verkligen
förelåg en fortsättning af samma hand,
hälst Snellman ytterst skickligt apterat
den Almquistska stilen, med dess något
egendomliga »motton» till hvarje
kapitel och med de bekanta Almquistska
sidosprången och stundom afsiktligt
triviala notiserna.
Berättelsen fortsätter där den förra
slutar och börjar med ett citat ur ett
annat af Almquists arbeten: »Veckor
förgingo, år förgingo. Många år.»
Albert och Sara lefva alltjämnt i
Lidköping — hvar för sig och dock tillsammans.
Fyra barn, Adam, Eva, Tösen och Lillan växa
upp, alla odöpta, ty som Albert säger: »Kan
han icke ändå vara kristen, hvartill tjänar
läsningen? Jo blott att pålägga honom ett band,
som han sedan anser samvetslöst att bryta.»
Tillgångarna börja emellertid tryta, och då
Alberts naturlige fader, en förnäm general, som
dittills hjälpt honom, aflidit utan att
testamentera honom något, besluter Albert sig för att
resa till Stockholm, hälst kärleken nog drog på
de sista andetagen. Han hade ofta funderat
på, om det ej varit bättre ifall han och Sara
bildat ett riktigt hjonelag och ägt ett
gemensamt hem.
I Stockholm, där han lifnär sig genom sin
talang som porträttmålare, knyter han en ny
förbindelse med en sällskapsdam fröken
Cele-stine, som hyllar samma lara om den fria
kärleken och är en stor beundrarinna af
Törnrosens bok. Hon hade förklarat, att hvarje kvinna,
som kände sig skapad för annat än
köksslaf-veriet, måste älska denna Törnrosens bok. Dess
författare vore den första i Sverige som
erkände någon andlig frihet. Han målade icke
hjältar utan kvinnor. Huru sköna äro icke
dessa i en Tintomara, en signora Luna!
Hvilken naiv dygd hos den förra och hvilken
höghet hos den senare. — — — — — Äfven den
stackars Colombine. Huru mycken själsadel
äger hon inte?
Förhållandet mellan Albert och Celestine
blir olyckligt, han börjar lefva oordentligt och
träffar sin och Saras äldste son tiggande på
Stockholms gator samt erfar att Sara arbetat
sig till lungsot. I sin förtviflan ordnar han så
att hans son kommer i bagarlära, sänder sina
sista små ägodelar till Sara och kastar sig i
Norrström. I ett tillägg berättas historien om
Mari Appelberg; det är Celestine, hvilken
sjunkit till glädjeflicka; denna afdelning är afgjordt
underlägsen den förra*.
Snellmans språkrör i boken är en herre
med blå kappa, som talar en något främmande
brytning och som bl. a. yttrar, att ehuru
friheten är grunden för- all sedlighet och dygd.
människan likväl för sin bildning till frihet
måste blifva beroende. Människan bör ställa
sig gudomlig och mänsklig ordning till
efterrättelse icke emedan den är ett band utan
emedan den är förnuftig.
Almquist var ytterst förbittrad öfver
denna skrift, om hvilken han förut fått
nys och hvars utgifvande han sökte
förhindra hos förläggaren.
»Förf. till Törnrosens bok» lät i
Aftonbladet införa en gensaga, där han
protesterade mot att boken utkommit
som fortsättning utan utsättande af
auk-tor, hvarigenom många antagit honom
som författare. Personerna hade i
fortsättningen förändrat inre karaktär och
begått handlingar, som icke stodo
tillsammans med de primitiva personerna
i det egentliga »Det går an», ett bedrägeri
som, oberäknadt finansspekulationen, hade
till ändamål att söl^a fördärfva en af
författaren till den första boken
framställd, i sig själf fullkomligt ren idé.
Och i Dagligt Allehanda (n:o 44)
lästes under rubriken »Industrirykten af
eget slag» en med z signerad, tydligen
af Almquist författad gensaga mot
»parasitarbetet»; »frågan om författaren till
’Det går an’ haft rätt eller orätt står uti
intet förhållande till den litterära
entreprise, som här omtalats».
Almquists förtrytelse var berättigad,
väl icke därutinnan att ej en förf. skulle
kunna begagna en annans figurer (han
* De »konsekvenser» ur Almquists bok, som
Snellman och sedan Blanche drogo, påminna
något om Tiecks novell »Eigensinn und
Lau-ne», där hjältinnan Emmeline, som smittats af
Saintsimonistiska idéer, slutar såsom
bordellvär-dinna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
