Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»DET GÅR AN»
95
dan i Furumos äldsta skrifter lågo
emellertid frön till hans vidunderliga system,
hvars olika ingredienser herr Hugo
söker utleta. Han uppmanar honom att
låta alla sina reformförsök fara, alla sina
välmenta fuskerier med religion,
sedelära, historia, samhälle, uppfostran,
universiteter, och i stället ånyo tillreda sin
poetiska char och begifva sig upp i
poesiens ljusaste och eterblåaste rymder.
»Det är där vi älska att återfinna
honom. »
I öfrigt söker Palmblad i sin
satiriska broschyr på ett lustigt sätt
efterhärma sceneri och ton i »Törnrosens bok».
Han låter Herr Hugo väldeligen
förgrymmas öfver att Furumo tillåtit sig
utge »Det går an» honom oåtspord och
utlyser en täflan om motskrifter — de
olika uppsatser, som dittills förekommit
i pressen, låtsas nämligen vara författade
af personer ur Törnroskretsen: Henrik
Löwenstjerna (artikeln i Biet n:o 3),
Frans Löwenstjerna (de Snellmanska
artiklarna i Freja), samt Eleonora
Löwenstjerna boken »Månne det går an?»*,
under det att C. J. Lénströms hafsiga
anmälan i Eos tillskrifves en kolskrifvare
och kameralist Carl Johan Flabbe, »som
står i intim konnexion med Richard
Furumo och skrifver alla
Törnrosrecensio-nerna i Eos». Det är en grym men
kvick afbasning som Palmblad härvid
består Lénströms osjälfständiga och
motsägelsefulla uppträdande. Han säges
hinna flyga igenom en bok, medan han
skär upp den, och strax recensera den,
ty upptecknandet af hans tankar kostar
* Mycket beröm ägnas Snellmans
fortsättning af »Det går an», hvilken utkom sedan
tryckningen af Palmblads bok var nära färdig. »Man
gissar — heter det — på Julianus Löwenstjerna
såsom dess författare». Och herr Hugo säger:
»Den författaren har tagit saken ungefär som
jag tänkt mig den. Han skrifver som en karl,
ja bättre -än själfve Furumo, innehållet
oberäknadt.»
v.’f. palmblad, blyertsteckning af
maria röhl (1843). I K. Biblioteket.
honom ingen tid, dessutom har han i
redaktionen hittat på vissa handgrepp
och genvägar. Visserligen lider han
under sina skrifverier af starka
distraktioner, så att han ibland säger hvad han
just icke menar, men han är å andra
sidan redo att insända en afhandling af
alldeles motsatt riktning mot sina i
recensionen uttalade åsikter, hvilket
ingenting gör, »ty allmänheten är glömsk,
god och dum». Rudolf Hjärne berättar
en dyrbar anekdot om att, när
fosforisternas gamle vän, dansken Molbech kort
därefter kom till Uppsala, Lénström var
hans ciceron och bl. a. följde honom till
Palmblad. Utan att ana att Lénström
var modellen för den stackars
kolskrif-varen, komplimenterade Molbech då sin
gamle vän Palmblad för stridsskriften mot
Almquist och särskildt för »den
overmaade kostelige figur» Flabbe.
Palmblad blef för första gången i sitt lif
svarslös, och Lénström bläddrade förläget
i en bok.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
