Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ioo
KARL WARBURG
Palmblads »Törnrosens bok» är utan
gensägelse en af våra allra kvickaste
litteratursatirer, och den är skrifven med
ett godt humör, som fördelaktigt skiljer
den från hans hätska och oädla utfall
efter Almquists flykt »Den senaste
solförmörkelsen». Atterbom omtalar för
öfrigt i det nyss citerade brefvet till
Almquist äfven Palmblads skrift och sin
medverkan därvid:
»Den andra, en i novellform inklädd
recension öfver dina skrifter, går Dig visserligen
skarpt nog på lifvet, men äfven den torde
knappast af någon opartisk anses för paskillartad.
Jag kan heligt försäkra, att dess författare
skrifvit den från sin ståndpunkt med ärligaste
öfvertygelse och afsikt att så i beröm som i
klander vara rättvis. Dess första utkast hörde jag
uppläsas; sedan tillfogade han ganska mycket,
hvars bekantskap jag först gjorde vid
genomögnandet af ett och annat korrektur-afdrag, på
de sista halfarken. (Han ville, att jag, såsom
en skicklig korrektur-läsare, skulle därmed
biträda honom, sedan han fått de första arken
betungade af icke få tryckfel.) Men i ett sådant
sakens skick kunde jag ingenting göra vid
själfva innehållet utan måste inskränka mig till
en och annan liten lingvistisk och logisk
förbättring. Här och där föreslog jag ett
mildrande uttryck, af hvilka de flesta antogos, men
icke alla. —■ Hvad nu »innehållet» angår: så
har jag ingen annan del i dess uppfinning och
utförande, än att författaren bland sina egna
omdömen och betraktelser äfven upptagit
åtskilliga, dem han ’hört mig yttra. Dessa äro
stundom upptagna ordagrannt, stundom af
honom modifierade. I följd häraf står jag i det
förhållande till bemälta bok, att vid sidan af
mycket, som jag där högeligen gillar,
förekommer jämväl åtskilligt, som jag halfgillar, samt
ett och annat, som jag rakt ogillar, — och
hvarom jag med författaren ifrigt disputerat. Men
han är, liksom Du själf, tenax propositi.i
I sitt svarsbref— den 18 mars 1840
— på denna Atterboms skrifvelse, ett
svar som bär karaktären af ett afsked,
yttrar Almquist:
»Hvad mina egentliga ovänner vidkommer,
och som nu icke nöja sig med att skrifva i
tidningarna utan utgifva hela böcker emot mig,
så veta de icke själfva huru mycket de härmed
gagna min sak, emedan de snart sagdt göra
till en riksaffar, hvad som utom deras åtgärd
endast stannat inom vissa kretsar. Också
sedan de nu så väl kommit sig i gång ämnar jag
själf blifva en lugn och glad åskådare, och
utgången är icke oviss, emedan de i mina
skrifter anfallna punkterna nog försvara sig själfva,
så fort man hinner däråt lämna noggrann
uppmärksamhet. Endast Snellmans och Mellins
företag att kopiera min titel ansåg jag
vederbörligt att hålla litet efter. För öfrigt må de
skrifva hvad de vilja. — — — — — — –-
Du, broder Atterbom, är likväl en ärlig
människa, och med dig vill jag därföre språka några
rätt förtroliga ord, innan vi skiljas, ifall det
aidin mening att vi skola det. Var viss, min
älskade broder, att det kommer en tid efter denna
som skall med objektivt lugn betrakta de
sanningar (i uppfostringsväg, i poesi, i religion, i
samfundsförhållanden), för hvilka jag arbetat
och öfver hvilka man nu så förhetsar sig och
förkättrar mig, som troligen blifver en ej så
snart glömd punkt i svenska historien, sedan
rrfan nu gjort så mycket väsen därutaf. När
efterräkningens stund kommer, skall man inse
och erkänna hvad man nu blundar för eller
nekar: då, min bror, var viss bkall det lända
dig till större heder att hafva stått på
sanningens sida än på missförståndets.»
»Det går an» fortfor att lämna spår
efter sig i Sveriges litteratur. Att den
konservativaste och väl äfven mest
konventionella af tidens romanskriftställare
friherrinnan von Knorring skulle ställa
sig på motsidan’var ju att vänta.
Redan i första samlingen af hennes Skisser
(1841) läser man ett stycke Så går det
■— ett »erfarenhetsrön» om en ung man,
hvilken uppgifver ett äktenskap med sin
fästmö och återvänder till sin älskarinna
för att sambo med henne, hvarefter den
olyckliga fästmön smäktar bort och dör.
Författarinnan låter den unge mannen
vara direkt påverkad af »Det går an»,
hvilken »spridde sin berusande ånga
hemtad ur någon mörk och fördärflig
Naph-tagrop omkring landet» ; han var en bland
de allra första som följde Alberts
exempel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
