Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
KARL- WARBURG
»Jag följde efter påskferien min yngste
gosse till Uppsala för att konsultera en läkare
för en hans åkomma, men behöfde själf,
insjuknad, läkarens hjälp. På sjuksängen fick
jag emellertid höra att Fahlcrantz antingen
redan afsändt eller ock mediterade en skrifvelse
med hvilken han ämnade rubba herr
Ärkebiskopens lika fridsamma som försiktiga vilja att
icke vidare i ämbetsväg befatta sig med en
popularitetsjäktande, halfvriden litteratörs beteende
inom kyrkans gebiet, det han som präst
åtminstone bort respektera, om ej själf värna, men
jag vågar tillägga: att jag hoppas den vises
lugn och föresats ej däraf blifvit rubbad.
Almquist har i sina skrifter skakat af sina fötter en
hop boue de Paris, önskar synas härma die
Zerrissenheit des jungen Deutschland, hvarföre
skulle vi ej tåla sådana franska Quinquaillerier,
sådana tyska Schene Rariteten inom ett och
annat fack af litteraturen, då alla bodfack äro
fulla af dylikt i sin väg? Vill man åter taga
saken mera allvarsamt, så har ju redan hela
det vettiga Sverige rest sig mot de
Widebeck-ska äktenskapsspekulationerna, så har ju en
stor tystnad, en allmän, öfver de Paulinska
skändligheterna bevisat, att man med fasa och
ovilja vill ignorera dem och vända dem ryggen.
Skulle nu icke kyrkan själf handla med samma
tystnad? Dess Stiftare teg också till slut i st.
för att svara på lättsinnet, dåraktigheten, ilskan.
Det är ett sublimt exempel. Man dagtingar
ej för det man tiger. Ogillandet har redan
gått från Uppsala Domkapitel i den lugnaste,
värdigaste skrifvelse. Almquists evasiva lumpna
advokatur däremot har störtat och sänkt honom
från Reformator med öppen bekännelse och
kamp till en bisarr litteratör, som kryper
bakom stolen, när det börjar osa hett. Man kunde
aldrig bättre tjäna honom och hjälpa honom
på benen igen än genom en citation, som gaf
honom i de fåvitskas ögon ett sken af
martyrskap och — hvad än värre vore — i de
opartiskes, de frisinnades, de oberoendes en känsla
af sympati. Ty så ömtålig är man numera om
ordets frihet att man ej en gång tål att dess
själfsvåld näpses, af fruktan för bojan, som
världen i alla hänseenden så länge burit. Ty så
länge bar mänskligheten bojor, att hon nu
knappast fördrager frihetens lagar, och man gör väl
att i detta tidens ögonblick icke reta den
nervsvaga. Må Fahlcrantz åter på vetenskapens
och religionens fält spänna bälte med lismaren
och narren; det är en ridderlig och värdig strid.
Men en demonstration i kyrkans namn skulle
väcka oväder, hvilket hon måste frukta och hvil-
ket jag dessutom särskildt fruktar för dess
första styresmans frid, som ej onödigt och
onyttigt-vis bör äfventyras. I den regionen behöfver
man ej frukta för stiltjens insöfvande inflytelser.
Jag tar mig därföre ingalunda friheten klandra
Fahlcrantz’ nit, ty han är af själ och hjärta en
Hierarch i ordets goda, men något gamla
betydelse; där jäser en Gregorius under den
skrumpna klosterbrodern och Cardinals hatten.»
Man stannade emellertid icke vid den
mera fredliga utgång, som kännetecknas
af domkapitelsbrefvet af 29 april 1841,
i hvilket domkapitlet förklarar sig icke
vilja ställa Almquist inför någon annan
domstol än hans eget samvete.
Då han nämligen på hösten 1841
nödgats taga afsked från rektoratet i Nya
Elementarskolan och ej innehade annan
ecklesiastik befattning, började
domkapitlet, uppeldadt af Fahlcrantz, att ånyo
röra på sig, förmenande att det vore dess
skyldighet tillse att han »såsom till
ärkestiftet hörande blefve i prästerlig
tjänstgöring anställd» och ville, eftersom det
hade anledning till den öfvertygelsen att
han fortfarande ägde grundsatser, hvilkas
beskaffenhet kunde blifva vådlig för dem,
som kunde till hans själavård anförtros,
lämna honom tillfälle att inför
domkapitlet ådagalägga, om dessa hans
grundsatser voro öfverensstämmande med hans
ämbetsed.
Det var den 2 november 1842 som
den s. k. »inkvisitionen» ägde rum. lett
(otryckt) bref till Vendela Hebbe
skildrar Almquist rätt humoristiskt
situationen.
»Jag har nyligen varit i Uppsala och hållit
tal för ärkebiskopen i sittande kapitel. Allt
slutade likväl inom en halftimme ganska
hyggligt, artigt och varmt. Jag skall skrifva svar på
12 st. frågor — — ___ — — —
Ärkebiskopen talade långsamt, still och
med en beskedlig röst under det han gjorde en
skriftlig historik öfver mig och däribland
framdrog åtskilligt ur »Prästens ställning» (XIII
delen). Jag blef alls icke stött utan svarade —
dock utan allt skämt i rösten — att jag
offentligt och innerligt tackade för det tillfälle Dom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
