Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - "Det går an". Dess litteraturhistoriska förutsättningar. Striden om dess tendens. Af Karl Warburg. IV—V. Med 7 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
io8
KARL- WARBURG
ifall — när känslan för den andra
individen är i sin starkaste rörelse — det
dock gjordes ett förbehåll och rådde ett
uttryckligt medvetande om att det hela
endast skulle gälla för en viss tid–
— — Äfven om det som troddes skola
hafva evigt bestånd visade sig vara
förgängligt, skulle dock icke känslan kunna
utfylla den tid den varade på rätt sätt,
om den ej vore förbunden med tron på
sin varaktighet. Illusioner äro vanliga,
men ett förhållande, som stiftas med
uttryckligt medvetande eller t. o. m.
beräkning, att man alltid skall kunna draga
sig ur det, är i viss mån ett bedrägeri
mot den andra parten och kan svårligen
blifva något helt och fullt förhållande.»*
Och därtill kommer ju, att
människorna nu en gång icke äro så ideala
som de borde vara, och att de missbruk
och brister, som Almquist med fullt fog
påvisat inom de lagbundna äktenskapen,
knappast skulle komma att blifva mindre
svåra inom de fria förbindelserna.
Hvad till sist angår det motsägande i
Almquists uttalanden — i denna fråga
som i andra — så får det icke uteslutande,
ej ens företrädesvis tillskrifvas hans
obenägenhet att stå för hvad han sagt —
»att krypa bakom stolen, då det började
osa hett», för att begagna Börjessons
drastiska bild. Det beror till väsentlig
del på, att han mera var en de
skiftande stämningarnas än en den
målmedvetna öfvertygelsens man. Och detta ej
blott så till vida att han förändrade
åsikter — det är ju en vanlig företeelse —
utan därutinnan, att han nästan
samtidigt kunde gifva uttryck åt skilda upp-
* Anden Udgave pag. 251.
fattningar, åt växlande stämningar. Och
när han så hade svårt att formulera sin
åskådning i fasta klara satser**, kastade
han sig i likhet med sina själsfränder
inom den tyska nyromantiken i
mystikens famn.
I ett bref till J. A. Hazelius skref
han år 1832, kort fore utgifvandet af
»Törnrosens bok» :
»Du målar melankoliskt den människas
själstillstånd, som är genomträngd af den idén,
att ingen grundsats egentligen håller utan att
allt i själfva verket är en följd af Tycket. Ack
det är visst så. Ingen princip, ingen sanning,
intet omdöme af stort värde finnes, ty hvar och
en har på sitt sätt rätt; det finna vi snart,
allenast vi med fullkomlig rättvisa försänka oss i
hans ställning, hans händelser, hans slags gud.
Men hvart bär det då af? När sålunda allting
blir på sitt vis riktigt, så är ju ingenting
afgörande rätt — — — — Men just sådana äro
vi passande att fattas af kristendomens anda.»
Och härtill kom ännu ett
nyromantiskt drag; han betraktar världen ofta
nog ur den geniala öfvermänniskans
synvinkel och behandlar frågorna med den
suveräna, lekfulla ironi, som är ett
nyromantiskt arf.
Almquist är en stor diktare,
tvifvelsutan med hänsyn till fantasirikedom och
skildringskonst en af våra störste — och
»Det går an» är ett af hans yppersta
konstverk, men han är icke hvad man
på sistone velat göra honom till, en
betydande tänkare, aldra minst en
reformator på moralens område. Ty af en
sådan kräfva vi främst målmedvetenhet
och vederhäftighet.
** I sammanhang härmed står att han
ständigt klagar öfver att han missförstås — men
detta är ju egentligen en författares eget fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
