Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN STOCKHOLMS TEATRAR 12 7
intryck han fick som gosse ha varit så
starka, att den nära sextioårige mannen
fortfarande tyckes skuldbelastad titta sig
om efter »magistern».
I denne store egendomlige författare ha
två naturer oupplösligen förenats, läsarens
och Djäfvulens. Det finnes många sorters
djäflar, men här menas den riktige
»lögnaren af begynnelsen», som älskar lögnen
för dess egen skull. Han har intet att
göra med Lucifer befriaren, ljusets furste,
som förefaller ond för de ljusskygge.
Liksom vissa insekter genast leta sig fram till
exkrementer och förruttnade organiska
rester, så slår Strindberg med osviklig
säkerhet ned på lögnen, lögnen då det gäller
kemi, astronomi, matematik, statistik och
personer. Han trifves i falska citat och
oriktiga siffror, och ban fråssar särskildt i
sådana större lögnsamlingar, som stinka af
hatfullhet. Så t. ex. erfor han genast, som
hans böcker visa, en stark tjusning af de
lögner och meneder, som utgjorde kärnan
i Dreyfusprocessen, och han ställde sig med
full konsekvens genast på förfalskarnas sida
gent emot högsta domstolen. — Läsaren går
aldrig ur. Man kan ej krypa ur sig själf.
Han må vara kristen läsare eller
fritänkar-läsare, läsare förblir han alltid. I sin.
senaste produktion är han religiös på sitt
vis. Både ur fritänkeriet och ur det kristna
suger han ut det skadliga och lögnaktiga
och kvarlämnar det höga och
vördnadsvärda. Han är lika fjärran från den
verklige fritänkarens sanningstörst och
ödmjukhet inför forskningen som från den fromme
kristnes tacksamma underkastelse för de
inre erfarenheterna. Att i alla väder
förena läsarens inskränkthet och Djäfvulens
obändighet det bör vara uppslitande äfven
för den störste författare. Det är svårt för
oss vanliga människor att veta, hvar det
osunda och sjukliga börjar, det kan vara
kvistigt nog att veta, om Strindberg
profeterar eller är besatt af Djäfvulen, men
det finnes verkligen fall då man ej längre
kan döma estetiskt, då man känner att
’ stora lifsvärden stå på spel. Spökerierna
i »Kronbruden» ge en kvalmig känsla af
obehag, och grälsjukan och
förföljelsemanien antaga i alla de senare pjäserna så
osunda former, att man känner sig hågad
att slå upp i något af de af Strindberg
kanske öfverskattade konversationslexikonen
för att se hvad dessa sjukdomsformers ve-
Fot. J. Jægers a. b.
herr hedqvist som mäster olof.
tenskapliga latinska och grekiska namn äro.
Och det kan väl ej vara klandervärdt, att
man ondgör sig öfver de lifs- och
sanningsfientliga satser författaren strör omkring sig
i sina skådespel. Han begär ju själf att
bli tagen på allvar, och tör min del kan
jag omöjligt som en viss del af publiken
anlägga en så ensidigt skönlitterär synpunkt,
att jag är lika belåten öfver att få samma
sak framställd som svart lögn 1885 som
att 1907 få höra den förklarad tör skinande
sanning.
Kronbruden har under höstsäsongen
stått på repertoaren. Trots att mycket af
den gamle, d. v. s. den unge Strindberg,
glimtvis framskymtar i detta stycke med
sin originalitet, sitt konkreta, träffande språk,
hvilade en pinsam stämning af onatur och
falsk psykologi öfver detta mischmasch af
dessutom illa iscensatt bondvidskepelse,
hopblandad med någon sorts
pseudokrist-ligt juristeri.
Att juridiken i pjäsen har samma
öfverensstämmelse med svenska lagen som
Strindbergs kemi med verklighetens kemiska
företeelser betyder väl mindre ur litterär
synpunkt. Värre är det med den solida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
