Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Af Carl G. Laurin. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 22
CARL G. LAURIN
tråkighet, som ej ens kan skingras af
kvarnhjul, som vända, rörliga spisar och
själf-arbetande väfstolar. Fru Bosse gjorde af
den stackars bondflickan en god typ och
gaf trovärdighet om också ej åt Kerstis
bondskhet så dock åt en pinad och plågad
kvinna med samvetskvalens kvarnsten på
bröstet.
Redan aningen om att den nya
dramatiska teatern, uppförd, som Strindberg
skrifvit, för att han inte skulle bli spelad,
tänkt ha omväxlande repertoar har lyckats
förmå Svenska teatern till två saker. Dels
skaffade den sig genast omväxlande repertoar,
ett lyckligt resultat, och dels beslöt den
sig för att upptaga »Mäster Olof.» Detta
segare förefaller som ett taktlöst och
synnerligen okollegialt sätt att vilja skada den
nya nationalscenen. Pressen hade
nämligen meddelat, att denna i sin berömvärda
önskan att börja sin verksamhet med ett
svenskt, litterärt och fullgodt skådespel helt
naturligt beslutit uppföra »Mäster Olof»*som
invigningsstycke.
Strindbergs Mäster Olof är nu
trettiofem år gammal och har nog, den också,
lidit af tiden, om också ej så mycket som
dess författare. Många satser ljuda litet
ihåliga, men kraft och, hvad som i detta
fall är ännu märkligare, helgjutenhet finnes
i alla fall i detta märkliga drama, i
hvilket en ung smädare af »kompromissens
Aand» nedlagt sin första lidelsefulla
protest mot samhället. »Mäster Olof» spelades
solidt och aktningsvärdt af Herr Hedqvist.
Herr Emil Hillbergs Gert Bokpräntare hade
fått ett drag af teaterbof, som jag ej
minnes från hans föregående sätt att taga
rollen. Vacker och kvinnlig som alltid, var
fröken Lindstedt i Kristinas roll alldeles
för mycket dam. Hennes gester och
åtbörder lågo i ett alldeles för högt socialt
plan. Hon borde i dräkt och åthäfvor
haft något af den borgerlighet och
älsklighet som utmärka Holbeins kvinnotyper.
Hon borde ha verkat finare dalkulla, litet
klumpig och ljuflig på en gång.
Dekorationer och uppsättning voro ej fullt
tillfredsställande. Hvarför ej ha svensk
arkitektur i Strängnästablån? Belysningen på
Klara klosterkyrkogård var för teatralisk,
och salen på Stockholms slott var för
lättvindigt hopkommen och dessutom ful i
färg. Däremot bör med tacksamhet fram-
* Versupplagan.
hållas, att anordning och dekorationer i
tablåerna Ölboden och Mäster Olofs
kammare och isynnerhet i fru Kristinas
dödsrum voro omsorgsfullt, tidstroget och
smakfullt utförda, hvarigenom också dödsscenen
blef af ypperlig effekt. Äfven sluttablån
i Storkyrkan var förtjänstfull ur många
synpunkter.
Stockholm har, åtminstone än så länge
då detta skrifves, en liten Strindbergsteater.
Det är en »intim» teater, afsedd blott för
ett fåtal, som dess förebilder i Tyskland
och Frankrike. Vissa skäl kunna tala för
intim teater, nämligen dels då ämnet i
pjäsen är af den natur, att det ej lämpar
sig för en publik, som saknar de litterära
förutsättningarna för att se objektivt, dels
då stycket är så diskret, har så fina
nyanser, att det ej skulle passa på en stor
teater. Man kan vara lifligt intresserad
för att konsten skall nå de många
konstobildade, de må nu vara stadsbud eller
statsråd, men det är i alla fall en
berättigad känsla att ibland vilja njuta och
glädjas med dem, »som varit med från
början», d. v. s. med sådana, som länge
och grundligt älskat och förstått äfven den
svåråtkomligare konsten och litteraturen.
Liksom konsten hvarken är moralisk eller
omoralisk i och för sig, så är den hvarken
aristokratisk eller demokratisk. Det
kommer alltid att finnas konst för de få, för
de många och för alla.
Intima teatern på Norra Bantorget är
hemtrefligt och smakfullt inredd, och det
ligger något tilltalande i den våghalsiga,
nästan dumdristiga idén att i klump spela
de nya, enerverande, ibland patologiskt
intressanta, entoniga Strindbergska
småpjä-serna, hvilka tyvärr ej alls ha den lidelse,
som utmärkte Fröken Julie. Den
Gæthe-ska satsen, att författaren »befriar sig» från
sitt ämne genom att skrifva ned det, kan
väl i detta fall få gälla som en ursäkt för
författaren, ty det måste vara ett helvete
på jorden att höra i sitt inre alla dessa
monomaner på samvetskval, hvilkas falska
ödmjukhet gång på gång aflöses af
kværulantens eviga grälande käx. I Den
starkare träter fru X till och med så
intensivt, att Mile Y ej kommer till tals i hela
pjäsen, hvilken således helt och hållet
upptages af en oafbruten rinnande ordström
af abnorm misstänksamhet. Spelet i t. ex.
Brända tomten är alldeles för landsorts-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
