Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kungliga dramatiska teatern och dess konstnärliga utsmyckning. Af Axel Lindegren. Med 35 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
AXEL LINDEGREN
(O-U
KRITIKEN. STUDIE TILL
PLAFONDMÅLNING AF CARL LARSSON.
par, som synas i ena hörnet svängande
rundt i en oförklarlig förening, och
sväfvande upp mot stjärnorna, lära, enligt
konstnärens egen utsago, symbolisera
lifs-sagans slut, förintelsen, själens flykt ut
i den gåtfulla rymden, upp mot stjärnorna,
ut i evigheten.
Trots de svagheter och det
osammanhang, som denna komposition, i
likhet f. ö. med all symbolisk
framställningskonst, onekligen lider af, måste man
erkänna, att allas vår Carl Larsson i
detta arbete skänkt ett motiv, som jämte
sin dekorativa uppgift har den att lära
oss tänka och känna poetiskt om
konsten och dess uppgift som symbolisk
lifstolkare.
Ännu en fjärde konstnär har i foyern
anvisats plats, nämligen konstakademiens
direktör friherre Gustaf Cederström.
Hans målning, föreställande Gustaf III
på Gripsholms slottsteaters seen,
mottagande en skådespelerskas (Elisabeth
Olins r) vördnadsfulla hyllning, har
erhållit hedersplatsen på inre långväggens
midt. En nog så fordrande plats, och
fordringsfullt har den inramats af
ornament i förgylld brons. Dagsbelysningen
är icke fördelaktig för denna tafla, ej
heller grannskapet med Carl Larssons
bravurmålning.
Salongen är en teaters centrala del,
åtminstone ur publiksynpunkt. Den blir
därför det rum, på hvars utseende och
prydande konstnärens intresse inriktas.
Arkitektoniskt’ uppfattad kan
uppgiften att af en teatersalongs irreguliära
rumsbildning skapa en helgjuten,
organiskt prydd rumsinteriör ej kallas
tacksam. Tvärtom. Måhända ansågs den
det vara på en tid, då salongens
begränsningsmur gick obruten upp och
raderna hängde med samma bredd öfver
hvarandra. Den moderna
teatersalongs-typen är utbildad för högst tre rader,
hvilka af utrymmes- och utsiktskäl ej
koncentriskt motsvara hvarandra i
horisontalplanet. Äfven här är denna typ
använd, men någon närmare beskrifning
på densamma torde vara obehöflig,
eftersom flertalet läsare redan torde ha
varit i tillfälle att lära känna den i operan
och annorstädes. En nyhet hos oss lära
de mot scenen sluttande raderna vara.
Utomlands har detta konstruktionssätt
litet hvarstädes börjat praktiseras.
Det parti, som vållar arkitekten mest
bekymmer vid den arkitektoniska arti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
