Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Kungliga dramatiska teatern och dess konstnärliga utsmyckning. Af Axel Lindegren. Med 35 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
AXEL LINDEGREN
gäst och främling bland oss, och det är
väl ej längre meningen med hennes
brottningskamp med tidens mångahanda
spörsmål. Den apolloniska mytens
gudomligheter äro egentligen alltför oklara i
sin ursprungliga karaktäristik för att
deras personifikation i konsten skall
kunna bestämdt och varmt försvaras och
förklaras. Konstnärerna bygga sina
framställningar på en litteraturens och
konstens egen tradition, hvars innebörd
blir allt mer svårtolkad ju längre vi
skrida framåt i tiden.
Det är Apollo Musagetes, musernas
oemotståndlige, bedårande riddare, som
Kronberg låtit på Pegasus’ rygg bestiga
Helikons bergstopp, från hvilken han
synes, hänförd öfver sin egen manliga
skönhet och sitt musikaliska geni,
dramatiskt åkalla Olympens stormäktige,
i det han höjer sin väldiga
strålbekran-sade lyra, hvars toner ringla sig i
svaleflockens verklighetsbild ut i den
guldglänsande himlarymden.
På molntopparna vandra upp och
ned i gratiösa attityder och bärande
sina instrument, harmoniens,
vetenskapernas och de sköna konsternas
idealiskt vackra gudinneväsen, här
omgestaltade till antika kvinnor klädda i de
traditionella grekiska tunikorna.
Figurernas karaktär är dock ej klassisk. Den
visar en blandning af 17- och
1800-talets klassisk-romantiska kvinnoideal
sådant det af konsten utbildats, och
själfva maneret med den röda
kontureringen för afståndsbeteckningen och
de karamellvackra
färgsammanställningarna synas mig hänföra sig till
porslins-och gouaschmåleriets salongskonst. I
detta uttalande ligger ej något klander,
hvilket ju vore oberättigadt, då det
gäller en konst som står så på höjden af
fulländad teknik och gedigenhet i
idéinnehåll. En fråga tillåter jag mig
likväl, nämligen hvarför luftperspektivet så
konsekvent genomförts. Det är dock
svårt att förstå, hvarför våra
plafondmålare äro så ängsliga för att släppa
fordringarna på illusion. Ingen af våra
dagars många skeptici nöjer sig med
det argumentet: så ser en himmel ut.
De känna ej behof af nödlögner, och
deras sunda sanningskärlek uppröres
snarare Öfver det konstruktiva
missgreppet att lämna ett hål i taket än öfver
konstnärens medvetna öfverträdande af
möjlighetsgränsen. I allmänhet begagnar
man sig i för stor utsträckning af
molnmotiv. Figurerna anbringas för glest.
I det hänseendet äro våra dagars konstnärer
underlägsna 16- och 1700-talets, hvilka
ännu voro naiva nog att ej i hvarje
ögonblick fordra natursanning och
perspektivisk skala.
Den andra betydande salongstaflan
af Kronbergs hand är som sagdt
anbringad öfver scenöppningen. Fältets
öfre begränsning är elliptisk. Äfven för
denna målning är ämnet hämtadt ur den
grekisk-klassiska mytologien. Det är
de tre ödesgudinnorna som kommit
samman för att under guden Eros’
presidium dryfta människornas
angelägenheter och bestämma, i hvad mån de skola
ingripa för att inverka på människornas
väl och ve. Kronberg har tydligen
något fritt spekulerat öfver mytens
figurer och endast begagnat sig af dem för
att förmedla en idé. Men det går
honom som alla konstnärer, hvilka hämta
näring för sin fantasi ur de antika
sagornas kaos, att de för att få reda i
sin idé måste ansluta sig till en litterär eller
konstnärlig tradition, som har foga med
ursprungssagan att skaffa och som hos
betraktaren förutsätter kunskap om dessa
traditioners innebörd. Nåja, kunskapen
kan ju erhållas i första bästa encyklopedi,
men idéförmedlingen blir i hvarje fall
en väl indirekt och artificiel sådan, i
stället för att öfverföringen kunde och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
