Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFORISMER OCH APERçUER
själf står midt uppe i, det kan blott
njutas som något förflutet eller som något
stundande. Ingenting verkar lockande,
så länge man har det i händerna; först
då något blifvit föremål för längtan,
synes det eftersträfvansvärdt. Lifvet lefves
icke mera i första hand, — det
egentliga konkreta lifvet; först måste realiteten
bortstrykas, så att detsamma aflägsnats
till minnets eller förhoppningens blånande
fjärran.
Hvar människa — äfven den mot
hvilken lifvet varit njuggast — bär med
sig och i sig vissa minnen, som
ingenting ha gemensamt med mängden af
vanliga minnen. De bilda en särskild grupp
för sig. Det är minnen med det
affek-tiva värdet. Utvärtes sedt, kan ett
sådant minne vara ett rent ingenting;
något mycket obetydligt, något skenbart
fullständigt värdelöst; och själf kan man
ibland icke ens säga hvarför just detta
minne betyder så mycket för oss.
Minnen, som äro på det närmaste knutna
till de viktigaste tilldragelserna i vårt lif,
kunna lämna oss alldeles kalla; och
småsaker, hvilkas sammanhang med oss
själfva vi fullständigt glömt, kunna plötsligt
dyka upp ur vårt omedvetna och löpa
genom vårt innersta väsen med den ljufva
rysning, som beledsagar de stora
lyckomomenten i individens lif. Ur hvar och
en af dessa småsaker tonar hela vårt lif
emot oss, liksom hela det stora hafvets
brus höres i den lilla snäckan; och
därför vibrerar efterklangen i oss, när en
dylik erinringsbild stiger upp i oss, — hos
den ena i smärtsamt ljuf längtan, hos
den andra i glad själfförnimmelse.
Den äkta naturdiktaren — en
tämligen sällsynt företelse — känner naturen
163
icke blott med sin hjärna och alla sinnen,
utan med hvarenda blodsdroppe; det är
naturen själf som omsatt sig till hans
temperaments rytm; han känner henne
inom sig, i hvarje minsta partikel af sitt
väsen; och det är hon som sväller, när
han blir produktiv och något inom
honom vill lösas.
Det karaktäristiska för flertalet af
typen »modern woman» bestod i klyftan
mellan de kvinnliga instinkterna och de
intellektuella böjelserna, mellan de behof,
som hänvisade dem till mannen, och
behofvet att utveckla sig ur sig själfva och
för sig själfva. De voro klufna i två
hälfter hvilka med växlande lycka
bekrigade hvarandra. 1 denna kamp sleto
de sig ut och gingo itu. Hos de flesta
fullbordade sig denna process i all stillhet,
utan att vare sig de själfva eller andra
märkte, hvad som försiggick hos dem.
Blott hos mera sällsynta naturer var
klyftan så gapande, att deras omgifning
kunde lägga fingret på den; där voro bägge
de motsatta drifterna så starka och
obändiga samt öfvergångarna så våldsamma
och smärtsamma, att de förmådde se sin
olycka med egna ögon och fatta den
med sitt medvetande.
Camille Mauclair betecknar med sin
bok »Eleusis: Causeries sur la cité
in-térieure» ändpunkten i den
utvecklingslinje af modern fransk kritik, hvilken har
sin utgångspunkt i Taine och som utan
några afvikningar sträcker sig snörrätt ned
till honom öfver Bourget och Hennequin.
Han erbjuder intresse hufvudsakligen
såsom utvecklingstyp, såsom polär motsats
i en utvecklingskedja. Författaren till
»Den engelska litteraturens historia» för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
