Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OLA HANSSON
166
nord tyska i »Ut mine Stromtid», icke
heller Mark Twains yankeehumor. Denna
svenska humor är på samma gång
trohjärtad och lättsinnig, naiv och frivol,
gratiös och burlesk, högljudt
bramarba-serande med medveten ihålighet,
högtidliga åthäfvor med gömd räfsvans,
groteska amsagor, scm blåsas opp, tills de
brista af sig själfva som såpbubblor. Ar
icke denna humor den egentliga
undergrunden i det svenska temperamentet?
Hos svenskarna var handlingens
fantasi alltid större än det konstnärliga
ska-pandets.
En nordisk naturdiktare är ett känsligt
och musikaliskt temperament, — ett
strängaspel, som skälfver vid lättaste fläkt och
hvarpå de naturens hemliga melodier
hörbart klinga, hvilka andra människor icke
kunna höra. Med rytmen af rinnande
vatten och smekande händer, af suckar
och hviskning, af den lättaste dans och
det eftertänksammaste svårmod, griper
han allt det stummaste och sällaste i
gemyt och natur, invärtes och utvärtes, det
allra elementäraste i naturföreteelserna,
såsom detta bryter sig i den helt unga
människosjälen uti visor och
stämningsregnbågar. Det är naturens egna rytmer
och rim, — bäckens i skogen, vågens
vid hafstranden, den ljusa sommarnattens,
i hvilken månanden allena lefver och rör
sig, och den grå höstdagens, dä dimman
tätnar till tunga droppar som falla.
Det finns blott två folk, som äga en
stilistisk konst. Det är fransmännen och
danskarna. Uti den nya danska litteraturens
blomstringstid på 80-talet kunde en ledare
eller en bokanmälan i en
Köpenhamnstidning vara ett fullständigt konstverk.
När man lägger bort en god diktares
bok, efter att ha läst i den, och blir
sittande med slutna ögon och väntar och
låter alltsammans stiga upp igen som det
bäst vill, erfar man hela rikedomen i hans
temperament. Frän det obestämda
dunkel, som utgör intrycket af ett konstverk
i oss, ur den ännu oupplösta
grundstämningen löser sig det ena efter det andra,
rör sig, stiger upp och står i ett klart
och plötsligt ljus inne i vår erinring, —
det ena efter det andra, bilder och
intryck, tonfall och typer i en förvirrande
mångfald, som om djupet vore
outtömligt och hade blifvit ett med värt eget
produktiva väsen och förmådde skapa
oändlighet utaf sig själft utan att mista
något.
Man skulle kunna formulera som en
estetisk lag, att illusionen i all konst, ett
konstverks kraft icke beror på mängden
af riktiga enskildheter utan på det riktiga
urvalet. Den bild, som icke ville forma
sig till trots för de mest minutiöst
samlade smådrag, står med ens fullfärdig,
när konstnären tar ut ett par väsentliga
drag samt låter alla de andra falla eller
uppgå i dem.
Hvarje diktare, som känner sin
uppgift, vet att han bär inom sig en
dunkel värld, som trängtar till formning, och
att denna är det enda, som han har att
gifva. Därför bli hans drömmar klara och
färgrika som den yttre verkligheten, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
