Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Aforismer och aperçuer. Af Ola Hansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AFORISMER OCH APERçUER
169
tillvaron och den fula nyttan samt lutter
borgerlig dygd med bleksot och platta
bröst.
Det är god konst att ställa en
människa lifslefvande framför oss på hennes
bäeee ben med sä minimala medel, att
Oh
vi illuderas i dubbel måtto, enär vi icke
se det konstnärliga maskineriet. Det som
gör en människa till den individ hon
är — till en absolut egendomlig och
från allt annat skiljaktig individ —
är ju ett visst obestämbart och
ofixer-bart något, som finnes öfverallt och
ingenstädes i hennes väsen, som präglar stort
och smått, utvärtes och invärtes hos henne
och som röjer sig i tusen småsaker, hvilka
man i det dagliga umgänget icke lägger
märke till men hvilka tillhopalagda
utgöra precis denna människa och bilda
en så fin och sammanhängande organism,
att ett tryck på en af dessa dolda
fjädrar fortplantar sig genom hela komplexen.
Att känna dessa hemliga fjädrar och
kunna ställa hela människan lifslefvande
framför oss blott genom att trycka på en
enda af dem — det är en konst, som
enbart den födde diktaren känner.
ett enda ögonblick, — en
världsåskådning i formen af en förnimmelse, — ett
rikt, för oss själfva ofta oklart utbrott,
än af jubel, än af smärta, än af bådadera.
I en dylik själsstämning skapade de största
diktarna sina största verk, och det är
just detta slags produktiva själsstämning
som den kvinnliga naturen saknar. När
en kvinnlig diktare söker gifva sina alster
alluren däraf, göra de ett falskt intryck;
den verkliga själsförfattningen själf kan
icke utveckla sig spontant hos henne.
Den »objektiva naturalismen» i den
skandinaviska och tyska literaturen
betecknade i grunden blott en den
dikteriska impotensens tiggardräkt. Och hvad
är i själfva verket den objektive
naturalisten i konstens värld annat än
tvillingbrodern till den facklärdes professorstyp
inom vetenskapens? Den höga
utsiktspunkt, som ensam kan skänka en
öfverblick öfver tingens, ömsesidiga ställning
och sammanhang, och djupet, hvari den
gemensamma urroten till alla företeelser
är förborgad, — allt detta, horisonterna
och synteserna, ha bortfallit i båda fallen.
Det finns en förmögenhet som alla
stora manliga diktare äga i allra högsta
grad men som nästan samtliga kvinnliga
diktare sakna. Det är vanskligt att
bestämma dess väsen, men man skulle
kunna kalla denna naturgåfva den lyriska.
Det är en värme som skälfver, en ton
som vibrerar, i dur som i moll; och hvad
som vibrerar däri är det allra
personligaste hos individen, men tillika ock den
helt allmänna förnimmelsen af tillvaron
uti momenten af vårt starkaste
individuella lif. Det är en utsikt öfver lifvet,
hvilken kommit, gripits och försvunnit i
Det slags trots, som icke är annat
än nobel natur, är en mycket bra sak.
Om man den ena dagen flanerar på
Østergade och den nästa i
Friedrichs-strasse, verkar olikheten i de
köpenhamnska och de berlinska kvinnornas exteriör
närapå som en uppenbarelse, i hvars ljus
två folk och tvä kulturer bryta sig mot
hvarandra som två kontraster.
Berlinskorna ha tydligt nog stått under det
allsmäktiga inflytandet af den preussiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
