Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82
ERNST LUNDQUIST
stammen är rak, den har tusen små, nästan
omärkliga kurvor, som just göra den
skön. Hvarför måste en kyrkfasad se
ut på ett gifvet sätt, slät och
tråkig och regelrätt och afskräckande? Nej,
låt den locka med kraftsvällande,
skön-hetsmättade linjer, med allt, som kan ge
lif och karaktär, upplösa sig i en skog
af pelare, som bilda mystiska skuggor
och dagrar, lekande grupper af pelare
sammanslingrade med girlander som
dansande gratier. Låt den kalla stenen slå
ut i blom, förvandla sig till fruktkorgar,
kronor, stjärnor, svanvingar, mjuka
flickkroppar, som sluta i sällsamma snirklar. . .
per Bacco, han visste nog, hvad han
skulle göra där nere vid
Triviumfonta-nan, där kardinal Mazarini gifvit honom
i uppdrag att bygga en kyrka åt
helgonen Vincenzo och Anastasio. När den
en gång blef färdig, då skulle det inte
bli pedantiskt raka linjer som aftecknade
sig mot Roms blå himmel, nej, han hade
redan idén till ett par karyatider, som
skulle bära upp taket, ett par de
fagraste nymfer med runda former och
svällande bröst, som skulle synas lång
väg och locka och locka. . .
Sådant förstodo Roms arkitekter sig
inte på ännu. Men så hade han också
sagt dem sanningen, så snart tillfälle gafs,
enskildt eller offentligt, och mången af
dem hade fått gå hem med blå märken
efter hans hårda näfvar, och mer än en
duell hade han utkämpat med de där
stymparna, emedan de icke tålt höra
hvad han tänkte om deras fuskverk, och
hans goda värja hade ritat månget ärr,
som kanske ännu sved.
Ty han gick aldrig ut på gatan utan
värja. Och det var en värja i stil med
ägaren: bred och massiv, skarp i eggen
och gjord af godt stål. Han kallade
den Ercolino, lille Herkules. Hvem som
helst kunde se den, ty han bar den i
en enkom gjord skida af glas. »Erco-
lino älskar dagens ljus», förklarade han,
»och skäms inte att visa sig, och så måste
han hålla utkik efter sin herres ovänner.»
Från början var väl denna glasskida
endast ett infall; han ville nu gärna vara
olik andra. Ingen gaf uttryck åt sin
förvåning, ty alla visste, att Martino Lunghi
ej tålde anmärkningar eller ens att vara
föremål för undrande blickar. Såg en
förbigående på honom litet för länge —
i synnerhet om det var en präst, ty dem
hatade han särskildt —, så hände det
lätt, att lille Herkules blef orolig i sitt
glashus.
Men det fanns en, som han tålde allt
af, och det var modern. Kanske var det
af sonlig kärlek, men mera sannolikt
därför att hon var så liten och svag och
vanför. Hon fick ösa ut sin vredes
hetaste skålar öfver hans hufvud utan att
han ändrade en min, och hade han ute
i staden ställt till någon riktig skandal,
som kom hennes vrede att blossa upp,
hördes det minsann, hvem han lärt sig
sina grofva skällsord af. Hon kunde stå
framför honom långa stunder, det lilla
puckeltrollet, och fräsande och
spottande som en katt riste hon sina krökta
klor midtför hans näsa och läste både
lagen och profeterna för honom, men
han stod där och småmyste och såg ned
på henne med välvilligt öfverseende som
en bulldogg på en surrande geting. Och
han var stora gamla karlen, då hon ännu
ej lagt bort att slå honom. Han stod
där orörlig och from, medan hon bultade
honom med sina benhårda knytnäfvar
eller bankade hans breda ryggtafla med
sin salig mans knölpåk. Han inte så
mycket som sträckte ut handen för att
värja sig. Blefvo slängarna alltför hårda,
hände det att han sade: »Fru moder,
ni har bragt mig till världen frisk och
sund, vill ni nu göra mig till en
krympling?»
Länge fick han ostraffadt fara fram
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
