Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTINO LUNGHIS MARKATTA
179
i staden bäst han gitte med trätor och
slagsmål, ty de, som mest voro utsatta
för hans våldsbragder, voro ju hans
yrkeskamrater eller också målare,
skulptörer och andra lösa fåglar, som kanske
ej hade bättre samvete i den vägen än
han och ej gärna ville blanda in
rättvisan i sina affärer. Men så råkade han
förgå sig mot några ansedda personer,
högt uppsatta tjänstemän eller till och
med präster och munkar, och då kom
det snart till hans helighet påfven
Ur-banus’ vetskap. Han befallde sina sbirrer
att hålla ögonen på den vilde
slagskämpen, och nu gick Martino Lunghi
ingalunda säker. Till sist blef han verkligen
tagen af dem och insatt i
rannsaknings-fängelset nere vid Tibern.
Där förde han ett syndigt lif bland
sina medfångar, skrålade och sjöng,
grälade med dem, försonade sig lika fort
som han delade ut en örfil, spelade
tärning och förkortade mången enformig
timme med sina historier och sina
upptåg.
Så skulle Martino inför domaren.
Men fastän denne af all makt
bemödade sig att snärja honom för att fä
honom fälld, kom han ingen vart med
honom, ty den anklagade visste alltid
att svara för sig. Att han piskat upp
några präster och munkar var ju
ingenting som han kunde komma på stegel
och hjul för, sådant hände ju litet
emellan i stadens mörka gränder, i
synnerhet i närheten af glädjehusen, och
orsaken var ej alltid sådan, att det var
rådligt att röra för mycket i saken. Då
Martino vid arresteringen undergick
kroppsvisitation, hade man emellertid i
hans ficka funnit ett skrynkligt papper,
hvarpå han med nästan oläslig stil
skrifvit lösryckta ord och halfva meningar,
som kanske nog kunde skaffa honom en
högmålsprocess på halsen. Papperet var
tydligen ett syndaregister, som han själf
för bättre minnes skull rafsat ihop, innan
han gick till bikten i påskas. Bland
annat hade han skrifvit: »Ho detto piu
volte male del P.», jag har flera gånger
talat illa om P., och hvad kunde väl,
utbrast domaren hotande, detta P. annat
betyda än Papa, hans helighet påfven?
De af Martinos vänner, som voro bland
åhörarna, blefvo högeligen förskräckta,
ty de visste att detta var sant, han hade
ju själf sagt, att han vid sin sista bikt
endast med stor svårighet kunnat
utverka absolution för att han kallat
Ur-banus VIII en tjuf, emedan han låtit föra
bort koppartakstolarna från Pantheons
förhall, för att den skurken Bernini
däraf skulle få gjuta tabernaklet till
Peterskyrkan. Det gick som en ilning af skräck
genom åhörareskaran, ty detta var
lifs-sak, här gällde det galgen.
Men Martino Lunghi var ej den som
lät sig förbrylla. Med den lugnaste min
i världen ryckte han papperet ur
domarens hand och svarade helt kort och
myndigt:
»Ni tar miste, herr domare. P.
betyder Peparelli, byggmästaren, en af mina
argaste fiender, som jag erkänner mig
flere gånger ha talat illa om. För resten,
hvad är ni för en domare, som inte vet,
att det är nesligt brott att förråda och
utsprida det som sagts under den heliga
biktens insegel? Om detta kommer till
den helige faderns öron, har ni suttit
till doms för sista gången.»
Domaren vardt blek som ett lik och
satt där utan att kunna få fram ett ord.
Martino blef frikänd, lösgafs ur fängelset,
fick tillbaka sitt syndaregister och sin
Ercolino, och då han kom hem till sora
Terenzia, beredd på att få smaka faderns
knölpåk, mottog hon honom med öppna
armar, kysste honom på bägge axlarna,
ty högre räckte hon inte, och kallade
honom sitt lilla guldhjärta.
I åtta dagar hade hela Rom roligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
