- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
183

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

MARTINO LUNGHIS MARKATTA

183

lande ljus. Det var inga Mariahymner
hon sjöng, utan små kärleksvisor, enkla
och entoniga, på folkets sätt, men ändå
stämde de så underligt till andakt.

Martino hade väntat sig att bli
föremål för speord från både vänner och
fiender, då han visade sig i Rom utan
Ercolino vid sin sida. Han gick omkring
med en vaktande min, liksom i
spänning; alla kände, att han ej var sig lik,
och hur det var, vågade ingen sig på
honom. Men det föll liksom af sig själf
nu, att det för Martino var slut med
alla slagsmål och vilda uppträden, sedan
han ej längre bar värja. Därför undvek
man att ofreda honom, det skulle
liksom inte längre så vara. Och han
ofredade ingen.

Ibland, då han hvilade sig från
arbetet, satte han sig afsides och tog fram
en liten anteckningsbok, hvari han skref
med tankfull min. En gång råkade den
glida ur hans ficka, utan att han märkte
det, och verkmästaren, som hittade den,
såg att det var vers han skrifvit i
boken. Nåja, messer Martino var ju en
lärd man; han hade redan för flera år
sedan gifvit ut ett band kärleksdikter.

Drack tappert gjorde han som förr,
men kvinnor ville han ej veta af. Och
skälet därtill talade han också om helt
uppriktigt för sin vän Andrea Sacchi,
då de träffades en gång ute i staden.

Det var den 20 mars 1649 — han
glömde aldrig den dagen, det blef en
bemärkelsedag i hans lif. Han hade
varit nere vid Tibern för att i gästhuset
»Björnen» träffa en resande fransk herre,
som från kardinal Mazarin hade med sig
bref och en större summa penningar åt
honom att använda till bygget af S. S.
Vincenzo ed Anastasio. Då han stoppade
på sig den tunga påsen med dukater,
tänkte han, att de troligen voro stulna
ur den franska statskassan. Utanför
hotellporten träffade han på Andrea Sacchi,

som var på hemväg från villa Pamfi
utanför porta S. Pancrazio, där han
målade en liggande Venus åt påfvens kusin,
don Camillo. Andrea var några år äldre
än Martino, och han såg i dag riktigt
gammal ut med sin buttra min; han var
visst vid dåligt lynne. De båda vännerna
hade samma väg och gjorde sällskap.

»Jaså, du kommer från Cythere»,
skämtade Martino. »Går det bra att
måla där?»

»Hvarken där eller annorstädes. Man
borde egentligen sluta måla, då man som
jag ingenting duger till.»

»Duger gör du nog. Men du är lat,
Andrea.»

»Ja, folk tror det. Men jag vet bättre,
hvar skon klämmer. Det är ungdomen,
ser du, ungdomen som är borta . . . den
sköna tiden, då man trodde, att allt hvad
man gjorde var bra, därför att man gjort
det med eld och lidelse och inbillade
sig, att man var besatt af en gudom,
numine inflatus, som dref en att måla.
— Nej, låt oss gå den här gränden.»

»Hvarför det?»

»Jag vill inte gå förbi Luigikyrkan.
Där står nu sedan tre år en ställning
upprest åt mig, för att jag skall måla
några satans helgon åt kardinal
Barberini. Den tar upp halfva kyrkan, den
hindrar folk att komma fram, och jag
blir sjuk, när jag ser den. Jag önskar
åskan slog ner och störtade omkull den
fördömda ställningen, efter kardinalen
envisas att inte ta bort den . . . jag
kommer ändå aldrig att. sätta en enda
färgklick i det där hvalfvet. Jag kan inte,
jag vill inte, jag gitter inte . . . och om
man inte måste lefva, skulle jag heller
aldrig ha åtagit mig don Carn illos
Venus. Men hans älskarinna är ju en sådan
härlig modell . . . har du sett henne,
Marianella med guldhåret, hon i
Traste-vere? Inte? Kom då med mig dit i
kväll, så ska vi släppa alla Hades’ hel-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0213.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free