Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82
ERNST LUNDQUIST
veteshundar lösa . . . ingen fara, don
Camillo är bortrest. Hon har ett sicilianskt
vin lika fylligt och guldgult som hon
är själf . . . och hon har en yngre syster,
som nog skall falla dig på läppen.
Kommer du med?»
»Nej», blef det kärfva svaret.
Andrea smålog hånfullt.
»Nej, det är sant, du tycker inte om
vackra kvinnor nu längre, du har fått en
mot naturen stridande passion för de
fula.»
»Tig med sådant gyckel», utbrast
Martino. »Du vet mycket väl, att
jag-gifte mig utan att någonsin ha sett min
hustru.»
»Kom då med till Marianella. Så
vida du inte är alltför kär i din
markatta ?»
»Jag är inte kär i min hustru.» Han
sade det häftigt som för att försvara sig
mot en ärekränkning.
»Men hon har kanske bedt dig att
inte gå till andra kvinnor?»
»Hon ber mig aldrig om någonting.
Därtill är hon både för stolt och för
anspråkslös. Bad hon mig om något, så
visste hon, att jag skulle uppfylla
hennes bön, och därför ber hon mig inte.»
»Det förstår jag inte.»
- Nej, du förstår inte kvinnorna, du
som aldrig har umgåtts med annat än
glädjeflickor.»
»Men du — du har nu träffat en
’kvinna’?»
Ja.»
Det blef tyst en stund.
»Seså, kom med nu i kväll.»
»Nej, jag kommer inte, och jag skall
säga dig hvarför, om du också inte
förstår det. Giovanna vet, att hon är ful,
hon vet, att hon kallas Martinos
markatta, och hon vet, att hela Rom skulle
ge mig rätt och henne orätt, om det
spordes, att jag gick till andra kvinnor.
Då hon gifte sig med mig, hade hon all-
deles klart för sig, att hon inte kunde
begära eller vänta någon trohet af mig,
emedan hon är så ful. Just därför skall
det aldrig spörjas, att jag går till andra.
Hon har haft förödmjukelse nog i sitt
lif för att hon är född med detta ansikte
. . . genom mig skall hon aldrig bli
påmind därom. Om hon finge höra, att
jag sökte kärleksnöjen utomhus, skulle
hon inte säga ett ord, inte fälla en tår,
inte ens ogilla mig i tysthet . . . men hon
skulle kasta en sådan där dödsdömd
blick i spegeln, som jag har ertappat
henne med ibland, och från hennes
stungna hjärta skulle höja sig en
sådan där lång, dallrande, kvalfull suck,
som hon tror att ingen hör, men som
kan göra en galen af skam och
medlidande. — Seså, nu vet du, hvarför jag
inte går till Marianella i kväll. Och nu
vet du också, hvarför jag aldrig går ut
med Giovanna, då det är dager. Om
romarne droge på munnen åt oss två
och jag såg det, skulle hon inbilla sig,
att jag vredgades på henne därför eller
att jag plågades däraf — och det
lidandet vill jag bespara henne. Nog om
detta nu.»
De hade kommit till Pantheon, där
mycket folk gick ut och in.
»Ar det någon fest i la Rotonda i
dag, efter den är så starkt besökt?»
frågade Martino för att få upp ett nytt
samtalsämne.
»Var du inte där i går? Det var ju
S. Giuseppes dag.»
»Nej, det glömde jag.»
Han var själf förvånad, tv det var
första gången han försummat den
tafvel-utställning, som Congregazione dei
Vir-tuosi årligen föranstaltade i Pantheon på
den dagen.
»Var där mycket folk?»
»Hela Rom utom du. Salvator Rosa
med hela sitt hof, Bernini med sitt dräng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
