Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MARTINO LUNGHIS MARKATTA
185
följe. På kvällen brunno tusentals
vaxljus; det var storartadt.»
i Hade du någon tafla utställd?»
Jag hade min Romoaldos dröm, men
ingen människa såg på den, inte jag
själf en gång. Ingen hade ögon för
annat än det märkvärdiga mulattporträttet.»
»Mulatt —?»
»Ja, det är af den där spanjoren,
som vi träffade häromdagen på
banketten hos Salvator uppe vid Trinità dei
Monti.»
»Den tystlåtne, gravitetiske herrn med
håret kammadt som hundöron? Velasco
hette han visst?»
»Just han. Han är i Italien för att
köpa taflor och statyer åt spanska
kungen och har, genom relationer förstås,
fått beställning att måla ett porträtt af
hans helighet påfven. Men under resan
har han förlorat handlaget att måla, och
för att öfva upp sig har han nu här i
Rom konterfejat af sin färgrifvare, en
mulatt, ful som alla dödssynderna. Det
var det porträttet som alla människor
talade om i går.»
»Nå, är det bra?»
»Gå dit och se själf. Det är så bra,
att det är därför jag har svurit i dag att
aldrig mer röra en pensel annat än för
bröd. Du vet, att jag beundrar
Domenichino, och att jag inte anser Rafael
för en människa, utan fcr en ängel. Men
sedan jag sett den där
mulattfysiono-mien af senor Velasco, vet jag ■— hör
du, jag vet’. — att ingen förr har
kunnat måla, inte jag, inte Domenichino, inte
Rafael ens. Allt hvad vi sågo utställdt
i la Rotondas pelargång i går var bara
trä och duk och oljefärg — men
mulatten var verkligheten, sanningen — han
var lifvet.»
De befunno sig nu i de smala
gränderna bakom Pantheon, dit Andrea styrt
kurs liksom af gammal vana. Han gick
aldrig åt det hållet utan att kasta en
blick på en fresk, som han målat i sin
ungdom öfver porten till ett hus i
närheten af S. Chiara, en asyl för olyckliga
hustrur. Han hyste en särskild kärlek
till detta ungdomsarbete, som han
utfört, innan tvifvel och själfkritik och
osäkerhet ännu skapat den »lättja», för
hvilken han nu var omtalad. Hans vänner
skrattade åt de listiga förevändningar,
hvarmed han alltid sökte leda deras steg
åt S. Chiara-hållet. Och nu stodo
Martino och han utanför asylporten, men
Andrea sade icke ett ord, och han
betraktade sin fresk med en mulen blick.
Den föreställde den heliga familjen.
Josef vill lara den lille Jesus läsa och
håller en bok framför honom, men gossen
har tagit brillorna från den gamles näsa
och satt dem på sin egen.
»Är inte detta också verkligheten,
sanningen -— lifvet?» frågade Martino
för att skingra hans onda lynne.
»Dumheter! — Men det gläder mig
ändå, att gatpojkarna inte ha börjat kasta
sten på den — det hade jag sannerligen
lust att göra själf.»
Han vände sig bort, och de fortsatte
sin väg åt S. S. Apostoli till.
»Jag skall bara gå upp med min
penningpåse», sade Martino, »sedan
följer jag med dig till la Rotonda och ser
på mulatten. Följ med mig upp! Du
har visst aldrig sett mitt hus invändigt?»
De gingo upp; sora Terenzia släppte
in dem och försvann sedan i sitt kök.
Martino låste in pengarna i en kista och
började därefter förevisa våningen med
alla dess konstsaker och dyrbara,
utskurna möbler. De gingo igenom alla
rum utom ett, hvarifrån man hörde en
kvinnoröst dämpadt sjunga på en
kärleksvisa. Då de kommo dit, förde Martino
sin gäst ut i korridoren och därifrån in
i rummet där bortom.
»Hvad har du i den där kammaren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
