Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Martino Lunghis markatta. Af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
som du är så rädd att visa?» frågade
Andrea småleende.
Martino svarade icke.
Då de slutat bese rummen, gingo de
åter ner, för att bege sig till
utställningen i la Rotonda. På Apostolitorget var
ganska mycket folk i rörelse. Martino
stannade ett stycke framför sitt hus och
bad vännen ge akt på dess
freskomålningar, som alls icke saknade konstvärde,
ehuru de voro hållna i en något burleskt
verklighetstrogen stil.
»Se på den där rödskäggige tyske
legoknekten t. ex., bredvid påfven?, sade
Martino, »han som stöder kinden mot
handen och därigenom blir sned i synen.
Har du någonsin sett ett vederstyggligare
skråpukansikte ?»
I detsamma hördes ett kvinnoskrik
från ett öppet fönster uppe i huset, och
en ljusklädd gestalt, som nyss skymtat
fram vid fönsterkarmen och förstulet
tittat ner på dem, drog sig hastigt
undan.
Martino blef först hvit och stel som
marmor, sedan eldröd, han stirrade upp
till det tomma fönstret och slog sig så
våldsamt för pannan, att det blef hvita
märken efter knogarna.
»Jag dåre!» ropade han. »Jag
dumma, vettlösa usling!»
Och så kastade han sig på knä
midt pä gatan och ropade upp till
fönstret :
»Giovanna! Giovannina mia! Jag
menade inte dig, du är i mina ögon
skön som en gudinna, jag har aldrig
känt en fagrare kvinna än du är.
Giovanna! »
Men fönstret gapade tomt som förut.
Omkring de båda vännerna började det
samla sig folk. Andrea drog Martino i
armen för att få bort honom med sig,
men han lät ej rubba sig ur stället. Han
låg kvar på bägge sina knän, sträckte
armarna upp mot fönstret och ropade
som i förtviflan:
»Giovannina! Mitt älskade hjärta!
Jag menade inte dig!»
Folksamlingen omkring honom blef
allt tätare. Andrea skämdes och drog
sig undan.
»Hvem talar han till? Det är ju ingen
där uppe. Har han blifvit tokig?»
hördes röster ur hopen. Men han gick på
som förut:
»Giovanna, min dyra skatt, min själ!
Du är skön, säger jag, skönare än alla
romarinnor, och förr än jag såg dig, hade
jag aldrig älskat någon kvinna.
Giovanna! Giovannuccia —!»
Det uppstod en rörelse i folkhopen;
en ljus kvinnoskepnad trängde sig fram,
och i nästa ögonblick låg hon i
Marti-nos armar och gömde sitt ansikte vid
hans axel. Det urriga negerhåret stod
som en sky omkring henne.
»Martino, din stolle!» hörde man
henne säga.
Men han tog hennes fula ansikte
mellan sina stora händer och kysste henne
på ögonen, på kinderna, på munnen,
utan att kunna få fram ett ord. Sedan
tog han henne på sin arm, sprang upp
och gick med stora steg bort med henne
genom folkmassan. Han styrde på måfå
som en rusig kurs mot sitt hus, och ännu
i dess portgång hörde man deras kyssar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
