- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjuttonde årgången. 1908 /
196

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ur en schlesisk adelsmans dagbok i Sverige på 1590-talet. Af August Hahr. Med 6 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

adelsmän, som i Lübeck händelsevis
sammanträffat på en krog och beslutit att gå i
svensk krigstjänst. Då de nått
mynningen vid Narva, hade skepparen kört
upp på ett grund. På sin önskan hade
de dock blifvit landsatta men — genom
skepparens okunnighet eller illvilja —
på ryskt område i närheten af en skog.
Sedan följde berättelsen om de båda
sammanstötningarna med svenska
soldater, och Lassota beklagade det
behandlingssätt de, som svenske konungens
uppriktiga vänner, fått röna. En af dem,
Lindeinern, hade t. o. m. fått en kula
genom ryggen, ehuru ej lifsfarligt. David
Pfeil hade på detta svarat: »Såvida eder
sak är rättvis, och skepparen begått ett
sådant skälmstycke mot er, som ni
föregifva, har han handlat som en skälm,
och vore intet bättre, än att en sådan
skurk andra till exempel togs vid
hufvudet, men om eder sak är falsk, och ni
äro skälmar, skolen I ock få skälmars
lön.» Då man märkte, att Lassota var
den förnämste af sällskapet, skildes han
äfven från Lindeinern, som togs ombord
på David Pfeils skepp, samt fördes ut till
den stora »armadan», som låg för ankare
utanför Narva. Man gick ombord på
amiralsskeppet »Lindormen», där nytt
förhör vidtogs inför amiralen Erik
Bartelson, för hvilken samma historia
upprepades. Lassota tillfrågades därvid, om
man på hans bekostnad finge i Tyskland
inhämta nödiga underrättelser om honom,
till hvilket han naturligtvis ej kunde säga
nej, men som han tacksamt och
försiktigt sökte afböja.

Därefter sattes han i land och
inkvarterades hos borgmästaren i Narva.
På aftonen besöktes i underamiralens
sällskap ståthållaren pä fästningen, som
bjöd på en måltid och ett
dryckessamkväm. Man hade enats om att
hänskjuta saken till konungen, och Lassota
fick rådet att det för dem vore
fördelaktigast att personligen förhöras inför
konungen i Sverige, enär, om saken skulle
skriftligen anmälas, man ej kunde
garantera, hvad det kungliga svaret kunde
blifva. Detta var ju på en gång både
bekvämt och hänsynsfullt, då misstanken
att de anhållna vore ute i orätta ärenden
(åtminstone ur svensk synpunkt) var
synnerligen stark och snart nog fick
ytterligare näring, nämligen genom det
lyckliga fyndet af deras i skogen nedgräfda
kistor. Lassota måste nu besvara de
ganska närgångna frågorna, om de i dem
funna moskovitiska kläderna tillhörde
honom, och hvarför han behöfde dem
etc. Han svarade, att det ej var
moskovitiska, utan ungerska kläder, som han
egentligen hade afsedt för en resa till
Konstantinopel i sällskap med den
kejserlige gesanten, en resa som dock ej
blef af, då denne, honom ovetande, hade
afrest några dagar i förväg från Prag.
Kläderna hade då fått följa med på
resan till Narva. Huruvida svenskarna
blefvo vidare kloka på denna förklaring,
omtalas ej. Kistornas förvaringsort hade
röjts af Lassotas betjäntgosse. Nu följde
förhör af hvar och en särskildt inför
ståthållaren. Resultatet blef emellertid,
att denne befallde, att fångarna skulle
sändas till Sverige att förhöras inför
konungen. Som situationen nu gestaltat sig
voro de därmed tämligen nöjda. Man
undrar icke därpå. De voro ju till hälften
afslöjade. Att stanna på platsen och
afvakta ett gynnsamt svar från konung
Johan III var föga hoppingifvande. Att
inför honom eller hans ställföreträdare,
alltså inför nya domare, söka rättfärdiga
sig lofvade däremot mera. Och till deras
hjälp kom ju den oberäkneliga slumpen:
i resans äfventyrligheter, i de nya
människor, de skulle möta. I allt detta, som
under dylika omständigheter kunde hända,
fick den olyckliga ambassaden en ny
grund för sitt hopp. Trots det snöpliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:50:09 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1908/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free