Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mor. Af Christina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MOR
205
till, för hon låter honom rusta, som han
gör.»
Gamla frun tyckte sig åter tydligt se,
hur Nils Olsson torkade skeden med
tungan, innan han slängde den på bordet.
»Nej, men han skulle haft det, innan
leheten rännde upp och tog rätt på både
honom och henne. När han var så liten,
så han fick ha hjälp med byxorna, och
det stygga humöret stack fram som
kvickrot i fet jord, då skulle käppen lappat det
mört hos honom. Men då var han
gubevars för grann och kvick och rar; det
klädde honom kantänka att vara lillgammal
och näbbig och manhaftig. Nu får hon
ha härfvan, som hon hamsat den. En
ann’ har ju inte me’t att göra, men när
en gått här inemot en femti år och sett
på, hur välmågan växt år från år, varit
med om att kränga upp en åker efter en
annan och fröjdat sig, när de burit
grödor, grannare för hvart år — gamle
patronen kunde få jorden att göra sitt bästa
— och nu ser, hur en sådan kanalje gör
slut på allt och fördärfvar ett bra ställe,
kan det inte hjälpas, att det grämer en.»
»Ja, om en kunde bara begripa,
hvarför hon tålar sig, så hutlös som han är»,
fortsatte ryktaren. »Det vanföra skrået
har ju heller inte fått en fyrk efter fadern,
så modern kunde tänka på henne. Går
allt åt fanders, har hon ju ingen annan
reträtt än fattiggården. Och ett sådant
anbud den gamla fick häromsistens på
stället! Hundratusen. Det är inte
små-hackor.»
»Om tre år blir hon inte bjuden
fyrti, om han ska’ befalla», hördes Nils
Olsson mumla tvärs igenom bullret, när
bordet öfvergafs.
Gamla frun på Asa glömde plågorna
en sekund för en het, svidande vrede, tog
ett par ojämna hopp bort till den stängda
stugudörren och hötte med den knutna
handen, som ville hon slagit tvärs igenom
den de häcklande i ansiktet.
»Angår det er, ni?» for det kväfdt
.fram mellan tänderna. »Går det nöd på
er? Bär jag inte själf våndan och
värken?»
Hon vände sig häftigt, gick bort och
slog spiskammardörren skrällande igen,
så alla tungorna i stugan stodo kaf
stilla.
Sen linkade hon in i matrummet med
ett gallsjukt uttryck kring munnen och i
de våtblanka ögonen. Därinne stod
lampan otänd på det runda bordet, men
skenet från den höga järnkaminens
från-skrufvade luckor gjorde rummet ljust,
lyste gult öfver de ärbara gammaldags
möblerna, bordens rödbårdiga
bomullsdukar, ugglan på den pelarlika
piedestalen och flickan i länstolen, som stod
inklämd mellan soffgafveln och väggen.
Öfver henne lyste det allra gulast,
dansade upp och ned öfver hennes sotsvarta
hår och de späda, af värk vanställda
händerna, som gömde hennes ansikte.
Modern linkade bort till väggskåpet
vid ugnen och stack in nyckelknippan,
medan dottern fick en mörk, ovillig
sidoblick. Hon sjönk ner på en af de hårda,
grönklädda stolarna.
»Seså, gudskelof, nu är denna dagen
slut», sade hon retligt. »Nu har jag
passat upp gaphalsarna därnere och satt
frukosten tillreds, så slipper jag kanske
stå på tå för dem i morgon bittida;
innan jag fått kläderna på.»
Flickan lät händerna falla ned från
sitt ansikte, rödflammigt af utslag och
tårar.
»Du behöfver inte jämra dig», bet hon
af. »Ingen tvingar dig till att gä och
släpa i det här gamla eländiga rucklet.
Men det är för att du skall pina mig till
döds.»
Modern reste sig mödosamt, slog upp
kamindörren med en smäll och rörde
ursinnigt om i torfmörjan.
»Gar det någon nöd på dig», svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
