Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Mor. Af Christina Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
206
CHRISTINA NILSSON
hon gnälligt. »Du slipper ju röra din
kropp en smul.»
Flickans ögon flammade.
»Ja, mor tycker väl, att jag skulle
kunna, krympling som jag är?»
Ett knippe gnistor for ut i rummet
vid eldgaffelns vilda huserande.
»Har jag lagt värken på dig
kanske?»
»Inte direkt, men mor hjälper godt
till, när mor tvingar mig att stanna i
detta mögliga hus. Du hörde själf
professorns maning till dig att ge mig ett
annat hein, då fukten här var förgift
för min af reumatism genompyrda och
sönderbrutna kropp. Du ser, hur
utslaget blomstrar upp, så snart jag
sätter foten inom dörrarna här, och hur
jag blir som en annan människa, bara
jag fått vara ett par dar hos Leonore
på Linedal, och ändå hänger du fast här,
trots elände, bråk och släp, Görans
gränslösa elakhet inte att förtiga. Om jag
ändå kunde förstå din kärlek till denna
rynga, där du inte ens är född! Men
kunde jag bara försörja mig själf, nu
ska jag lefva på den odågans nåd och
de smulor, som kastas till mig. Den
månad jag får vara ute om somrarna låter
han mig surt äta upp årets öfriga elfva.»
Ett nytt tårflöde stängde för orden.
Så reste hon sig, tog kryckan, som dolts
af stolen, haltade in till sig och riglade
dörren.
Men gamla frun satte sig på
bras-pallen, böjde sig och lindade af sitt ben.
En smal- varflodg rinlade sig ned mot
golfvet, när hon nått sista hvarfvet,
värken gräfde och rotade i såret, och
hennes ännu starka tänder betos samman
öfver ett stönande. Hon slöt ögonen,
tryckte den smala, blåådriga handen mot
knäet och satt orörlig.
Trodde de, att hon gick här och led
för roskull, af en trångsint kärlek till en
egendom! Gjorde hon det inte för hans
skull, vettvillingen, odågan, slösaren, som
ändå var hennes kära barn, gjorde det,
för hon skulle slippa stöta honom rakt
mot undergången i tillvarons gungfly.
Gjorde hon det ej, för det hon inte än
en gang kunde stå vid en älskad
själf-spillings stoft, som hon stått vid sin brors
nedskurna kropp, han, som haft samma
panna, samma blick och samma vingliga
kynne som hennes son. Skulle hon än
en gång kunna se hvita tänder grina i
döden som mot en kallt dömande värld,
se sköna, kära ögon stelt stirra ut som
mot en grym fasa! Nej, hon kunde det
ej — nu. Sedan, när hon slöat till i
plågor, och känslorna krympts af ålder
—-hvar kommande dag blekte henne som
förr ett år. Hon skulle nog bärga den
vanföra stackarens arfvedel, men frist
måste hon ge sin mor, innan han stöttes
ut att själf brottas med lifvet. Sved inte
hjärtat för flickan också!
Gamla frun på Asa öppnade ögonen
och stirrade stelt på den smala, klibbiga
floden, som ringlade sig vid foten på
golfvets benhvita tilja, och lyddes pä
stormens ovädersvarsel och ugglornas tjut
i »björket».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
